Anonym blogg

Det hände nåt igår kväll. Allting föll på plats. Ett lugn och en lycka infann sig, bara för att nu ett dygn senare ha ändrats till dåligt samvete för att jag kunnat tro nåt sånt. För det kan väl inte vara så illa att han inte har förmåga att känna empati? Eller kan det det? Allting tyder ju på att det är så.
Han är min far och han har gjort mig så illa. Han lyckades med att ta nåt oförstört och oerhört värdefullt och förvandla det till en vibrerande massa av ångest, ensamhet och en känsla av att inte duga eller att förtjäna hans kärlek.
En människa som levt sitt liv i ständig tvivel på sig själv och vad hon själv känner och står för. Det ständigt dåliga samvetet, klumpen i bröstet och den förlamande, bottenlösa känslan av ensamhet och ångest.

Jag har gjort allt för honom. Allt för att förtjäna hans kärlek, allt för att bli så perfekt som han ville ha mig: -Om jag bara blir lite mer perfekt så kommer nog pappa älska mig.

Jag tog hänsyn till honom och till min, som jag nu förstår, totalt kuvade mor. Läste av vibbar, lindade in mina uttalanden in absurdum och utplånade den starka person jag egentligen var.
Jag vet att jag är stark annars skulle jag inte sitta här 40 år senare, men jag vet också att den sensitiva människa som är jag drog åt sig allt negativt som en svamp!

Detta har lett till tvångsneuros(extremt grav)som efter många år av ständig smärta och önskan att få dö, äntligen är kontrollerbar.
Att leva på ett gungfly av rädsla för allt och samtidigt inte ha en aning om vem man är och vad man står för är en plåga för svår att utstå och överleva. Hade smärtan varit fysisk så hade kroppen gått in chock och stängt av. Man hade blivit medvetslös!
Men jag överlevde. År för år, dag för dag och sekund för sekund i ett helvete som ingen som inte varit där kan förstå. Så här i efterhand är det svårt även för mig. Den psykiska smärtan var så oerhörd att jag borde tagit mitt liv. Jag var dock så tillintetgjord så att alla andra än jag var viktiga: Om jag tar mitt liv så kommer ju mamma och pappa att anklaga sig själva och lida nåt fruktansvärt och det kan jag ju inte låta dem göra!
Så paradoxalt nog var det även pappas förtjänst att jag överlevde. Han hade gjort mig så obetydlig i mina ögon att jag inte gjorde det som var bäst för mig själv.
Idag är jag självklart tacksam för att jag inte tog steget med tabletter eller nåt annat och jag har gått från att överleva från sekund till sekund, till att lära mig att leva och ta vara på glädjeämnena. Detta är dock en svår väg att färdas då jag varit känslomässigt avstängd under större delen av mitt liv. Har heller aldrig lärt mig hur det är att ha roligt, leka och vara glad. Mitt dåliga mående är minTrygghet och det är också är min identitet, men jag håller på att bit för bit hitta mig själv i allt mörker och all osäkerhet.

This post was submitted by druttan.

Vi försöker få barn.
Är nu inne på tredje försöket och jag vet att det inte är någon tid att prata om. Men oron finns ändå. Är det något fel på nån av oss?

Och alla frågar och tjatar om när ska ni skaffa barn? Varför ska inte du dricka idag, är du gravid? Du ser trött ut, är du gravid?

NEJ DET ÄR JAG INTE!

Och nu har jag fått reda på att några nära vänner har börjat förska de med. Och jag slår vad om att de lyckas före oss. Och se på mig; jag börjar se det som en tävling! Det är fan inget att tävla om. Jag borde vara glad för dem om de lyckas.

Inget vet om att vi försöker utom vi själva. Så jag har ingen att prata med om varken oro eller de sjuka tankar om tävlande som dyker upp.

Jag trodde att när man bestämde sig för barn skulle man ta det som det kommer. Inte som nu sitta och vänta på att mensen inte kommer och sen tjuta när den gör det.

Om ungefär två vekor får jag reda på om det tog sig den här gången. Väntan mellan ÄL och mens är oändlig.

Och de säger ju att om man stressar så blir det inget. Och vad gör jag; jo jag stressar.

Min sambo vill inte heller prata så mycket förrän vi vet att vi KAN få barn. Så därför känns det som att jag tappar fokus på vad det kommer att innebära när man väl har barnet. Nu går allt ut på att få barnet att börja växa.

Ibland känner jag mig bara så ensam.
Kommer garanterat skriva här igen.

Jag känner mig som en hycklare.

Jag vet hur det är att bli upptryckt emot en vägg och få hårda ord kastade i ansiktet. Hur det är när någon sliter och drar i ens hår. Hur det är att bli intryckt på en toalett och ha en annan kropp alldeles för nära och långa naglar som river mellan benen på en. Hur det är att vilja sova, helst för alltid, bara för att slippa gå till skolan och se till demonerna. Jag vet hur det är att bli nedtryckt och kallad hemska saker och hur det är när ingen tror på en bara för att man inte skrikit när ett övergrepp skedde.

Så fort jag lyckades ta mig ur skiten, flyttade till en annan skola och fick ordning på mitt liv igen, blev stark, svor jag för mig själv att ingen omkring mig skulle råka ut för något liknande.

Nu är min kusin i samma sits som jag. Hennes mamma hatar henne. Detta är en mörk hemlighet i min pappas sida av familjen och alla verkar veta, men jag är inte säker på vem som blir hatad egentligen. Mamman eller min kusin. När min pappa en gång frågade hur det gick för henne och jag sa att det var bra, fick pappa något kallt i blicken och sade inget mer sedan.

Min kusin gick till och med till socialen och polisanmälde, men mamman ringde och sa att var bra, att flickan bara yrade. Så allt lades ner.

Jag erbjöd mig att min kusin skulle kunna komma hit om hennes mamma blev riktigt hemsk, men jag fick bara tillbaks ett sorgset leende, en besegrad grimas som jag vet att jag själv hade en gång.

“Jag är inte 18 så hon kan skicka polisen på dig om du håller mig undan henne…”

Så här står jag och vet inte vad jag ska göra. En person jag älskar råkar ut för den värsta sortens skit en människa kan råka ut för, och jag kan bara stå vid sidan och torka tårar när skadan redan är skedd…

Jag studerar till fredsarbetare och vill rädda världen, men hur ska det gå till när jag inte ens kan rädda en enda människa?

Nu skriver jag.

En kraftig tjej på facebook gjorde precis testet “Hur bra är du i sängen” och fick svaret, du är KUNG i sängen, och sen den sedvanliga eftertexten med lite mer detaljer varför hon var Kung, såklart.

Detta fick mig att må illa.

En 29 årig mamma kom över till mig med sin väninna som var 2 år yngre och även hon var mamma. Vi tog några bärs o lite vin, efter ett bra tag frågade hon mig, “varför är alla så jävla fördomsfulla och dömer mig bara för mitt utseende?” Hon var blond, ganska fin, och tatuerad, hade ett hus ute på landet med höns och potatisland etc.

Jag sa att “Alla människor är fördomsfulla, och alla dömer alla, vi är ju trotts allt bara människor”. Nu var dom båda ganska fulla, väntade på att taxin skulle komma o ta dom ner till stan, men hon vinglade lite på stolen, och stirrade på mig, det var tyst några sekunder, hon skakade på huvudet, som att hon försökte skaka bort en obehaglig känsla eller ruset från alkoholen… sen bjöds det upp till dans.

Detta fick mig att tycka synd om henne.

För 2 nätter sedan satt jag i min soffa, kollade på film, ensam. Tror det var Matrix igen. Så började jag tänka, “hade jag verkligen mått mycket bättre, eller vart mycket gladare om jag hade någon av mina gamla flickvänner bredvid mig nu?”

Jag gick igenom dom en efter en, det tog ett tag. Framkallade den gamla känslan jag hade haft med var o en av dem.

Mitt svar till mig själv blev ett klart nej.

Detta fick mig att inte tro på kärlek eller förhållanden.

Jag är 20år, vältränad, man, och jag är trött på människor.

Läs även andra bloggares åsikter om regn, människor

Hoppas verkligen ingen kan lista ut vem jag är..

Tvångstankar sätter igång en sådan sjuk ångest att det inte går att föreställa sig. Tanken på att vara orsaken till att något händer ens nära är en sjuk tanke. Ångesten bildas av att man tror om sig själv att man inte bryr sig om sina älskade om man inte gör den lilla skitsaken som hjärnan ber en att göra. Det handlar inte om avancerade saker som att hitta botemedel mot sen svår sjukdom. Det är småsaker som att trampa på en sten med kanske bara halva foten eller hålla armarna rätt i luften när man går förbi en tavla.

I N S A N E

någon som känner igen sig?

Läs även andra bloggares åsikter om ångest, tvångstankar, sjukdom

This post was submitted by ocdkid.

Jag orkar inte mer! Varför ska jag ha en så JÄVLA dålig mamma! Det finns många som säger att man aldrig ska snacka skit om sin mamma men hon snackar ju för fan skit om mig! Jag hör mitt namn hela tiden när hon snackar i telefon. Och det är fan inte snälla saker hon säger. Och det är inte som att jag inte gör något här hemma. Jag och min lillebror gör förfan allt! Jag är så jävla trött på att jag ALDRIG räcker till. så snälla försvinn!

This post was submitted by Tears.

Jag hatar dig mamma! Du är knappt en mamma. jag köper min egen jävla mat och jag har inte ens fyllt 15 och det tycker du är normalt. Nu ska jag tvätta mina egna kläder också. Jag lackar dina jävla äckliga stolar. Jag målar på taket. Du utnyttjar mig! Du tycker aldrig jag räcker till. Du håller aldrig vad du lovar. Snälla någon.. ge mig en mamma. En riktig mamma. Jag har nämnligen ingen. Och det är inte som att du inte har råd eller tid att göra sakerna själv. Du har 2 bra jobb! du får bra betalt! du är bara så jävla lat och du brinner av hat! Du kan fan ruttna i helvetet!

Läs här!
Anonym blogg, hm låter bra för min del. Jag är inte den mest sociala människan. Inte den som laddar upp 200 ego pix på BDB (Bilddagboken) per dag och skriver 100 rader om vad jag gjorde från 7.00 - 23.40. Så intressant är inte mitt liv, tyvärr. Fast den största rädslan ligger nog inte där, faktiskt! Jag tror och vet faktiskt att det beror på att jag är rädd för att misslyckas, därför riskerar jag inget, bättre att inte synas då. Finns det någon som känner igen sig? För att beskriva mitt “ointressanta” liv, ska jag beskriva mig ärligt.

Jag är anses vara klok, sköter skolan bra, har många fritidsintressen, en del vänner och en bra relation till mina föräldrar, precis så som det borde vara? Eller? Många berättar att de är avundsjuka på mig. Jag har tydligen det mesta. Jag har en oerhört gott hjärta, vill hjälpa människor på alla sätt och vis och ordet välgörenhet får mig att må bra, det betyder att jag kan vara för nytta till någon och det är fantastiskt! Men vet ni vad jag saknar? Att våga vara mig själv inför alla (inte bara de närmaste) och den sociala biten. Jag är den som sitter tyst i klassrummet, och bara ordet “muntlig presentation” får mig av bli skakis och röd som en jordgubbe i ansiktet. Jag tror jag kan dölja det hyfsat, men det jag känner inombords är… hemskt. Men jag är nöjd med mitt liv, jag önskar att alla andra ungdomar också kunde vara det. Allt det här med så ska man se ut bryter ju ner oss totalt. Alla har vi väll kroppsfixeringar? Själv tänker jag inte: Oh va fula fingrar jag har, tjocka fula istället väder jag det till tack för att jag har fingrar, jag är lyckligt lottad. Alla har inte den turen, hur skulle ditt liv se ut utan fingrar?

Jag upprepar det traditionella tråkiga men kloka uttalandet “Fokusera på det du har istället på det du inte har”. Sträva inte efter att vara perfekt, utan satsa på kärlek. När jag menar kärlek tänker jag tvunget inte på tjej och kille relation utan även till föräldrar, vänner, alltså nära och kära i allmänhet. Då du kan ge och ta kärlek är du perfekt, och det tror jag alla kan!

Slutsats
Jag konfirmerade mig för ett tag sedan. Jag upptäckte inte en relation till gud, men till mig själv. Även om det låter konstigt så är det nog så och när jag läser texten jag just skrivit tror jag det mest är ett gott råd till mig själv, men jag hoppas någon där ute kan ta till sig av min text. Lev livet och hjälp varandra!

Läs även andra bloggares åsikter om kroppsfixering, gud, konfirmation, kärlek

Vad var det för något som for i mig
Var det saknaden efter något i mitt liv

Vet inte om det var det bara vad du
eller om det var känslan i sig

Men att bara få känna känslan inom sig
var bland det bästa som jag känt

Glädjen kan bara ha berott på dig
eller var de bara känslan som sig

Att få återigen känna sig vara kär
var kanske det största av allt

Sedan gjorde ditt sällskap sin sak
och det gjorde inte saken sämre alls

Men det var nog mest känslan jag saknat
och sedan gick huvudet överstyr

Vem vet när och om jag känner så igen
då ska mitt huvud i alla fall kopplas bort

Läs även andra bloggares åsikter om anonym, blogg, liv

This post was submitted by Mulna dagar.

För 3 år sedan blev jag mamma till världens underbaraste son, han va en väldigt lättskött bebis o åt o sov bra. Men nu har han kommit in i trotsåldern o jag känner att jag inte klarar av honom längre.. Inte själva trotset, men jag känner att jag inte vill vara mamma längre.. Under hans första år så flyttade vi (jag, sonen o sambon) 3 ggr, beroende på jobb osv.. O någonstans där tappade jag mig själv, vad jag vill göra/jobba med.. Nu läser jag iofs till undersköterska, klar till jul, men jag vet inte om det e det jag vill jobba med..
O sambon o jag har inte världens bästa förhållande, vi e ganska olika o passar väl inte ihop.. Men jag kan aldrig prata med honom om vårt förhållande, för antingen kollar han på tv, läser, leker med sonen eller bara e för trött.. O jag tror att min frustration över det går ut över sonen.. Jag har upptäckt att jag trivs bäst när jag e helt själv Hade det funnits någon tävling för världens sämsta mamma hade jag vunnit den.. Jag orkar aldrig engagera mig o leka med sonen. Ibland läser jag sagor för honom, det händer även att jag leker med honom men det e sällan.. De senaste dagarna har jag känt mig irriterad o blivit lätt arg på sonen Jag klarar inte av honom själv, känns bäst när någon annan oxå e hemma.. Det har gått så långt att jag funderar på o flytta ifrån sonen o sambon, för har fått för mig att det e bäst för sonen.. O försöker jag prata med sambon om mina känslor så säger han bara åt mig att flytta om jag inte klarar av sonen.. Varje gång jag försöker prata med honom så tycker han jag klagar.. Jag känner mig så j-vla ensam, har ingen o snacka med om dessa känslor, därför startade jag bloggen, för o kunna iaf skriva av mig…

Läs även andra bloggares åsikter om barn, mamma, baby, barn, anonym, blogg

This post was submitted by vilsen.