Anonym blogg

Ett av världens största globala bolag med säte i USA har ett litet kontor i Sverige där vi jobbar på i vårt lilla kontor med mycket bred verksamhet och ungefär hundra anställda.

Det mest uppseendeväckande med vårt kontor är ledningen vars kompetens genomsyrar verksamheten rakt igenom. Ledningen är ett charmerande litet gäng som lyckats med den gamla konsten att få ärva sina positioner alternativt blivit anställda av sina kompisar. Med andra ord är kravet på gott ledarskap helt bortblåst. Har aldrig funnits trots att man anar att diskussionerna dessa “ledare” har på sina gemensamma luncher ofta handlar om att gratulera varandra för gott ledarskap.

Det är en maktcirkel som ej får brytas. Kommer en vuxen in i gruppen, så är risken mycket stor att de tappar kontrollen och makten är förlorad. Därför bör man hålla med dom i vått och torrt om man vill ha framgång inom företaget. Detta är typiskt för en grupp som saknar kompetens att utföra sin uppgift. Kan man hålla god min och undvika att granskas av någon som kan fälla dom, så kan man lugnt fortsätta som vanligt.

Ledaren av denna grupp är inte den som har högst rang. Han har däremot en enorm förmåga att snacka så att folk tror på honom och allt han säger. Hur han kommit till den positionen kan man bara undra. En bekant till mig känner denna Marcus utan att ha mött honom. På en restaurang satt han nära ett bord med en Marcus som berättade högt och ljudligt att han är en nyckelkompetens på företaget och att han har en fantastisk förmåga att leda folk. Pinsamt och hundra procent sant. Jag nämnde en narcissistisk Marcus på mitt arbete och min bekant sade…”Jo, men Marcus på ditt jobbet är!” och berättade detta.

Han leder gänget och är den som håller ihop det. Med hot mot personal och skitsnack uppåt har han förankrat sin position medans platschefen som motsvarar en VD ungefär totalt saknar ryggrad. Låt gå och håll makten och bygg ut nätverket så gott man kan. Inte så svårt egentligen. Företaget har på Europanivå beslutat att kraven vid rekryteringar av chefer ändrats så att personens lämplighets bedöms utefter personligheten och inte meriter vilket öppnat för att det är helt legitimt att anställa kompisar. Vem har väl bättre personlighet än en kompis…

tänk vad trött jag kan bli på all jävla prestige. All ytlighet och alla hierarkier som finns i alla jävla sammanhang man hamnar i. Det värsta är att det är så lätt att fastna i den bekräftelsespiralen, där man tillslut raderat hela sin inneboende känsla för vad som är bra och dåligt, fint och fult, för vilka gränser och ställningstaganden som är rätt för en själv, kort sagt, man lyckas radera hela sin själ i ivern att ständigt läsa av och kopiera de “rätta” , allt för att stiga i hierarkin. Jag har precis hoppat på en utbildning i en inriktning som var relativt ny för mig. i klassen finns blanade nivåer av kunnande. Det märks på en gång hur uppdelande mellan duktig och rätt och dålig och fel sker. Hierarkierna baseras på kunnande och prestation. nåväl det är kanske så det måste fungera i vissa sammanhang, men det läskiga är den påverkan som detta har på individen. rankas man långt ner i hierrkin, så förväntas man inte ha något att komma med. jag tror att människan styrs mycket av förväntningar. Jag har vart ensam kvinna innom en väldigt mansdominerad branch, och redan där så ses mina insatser som ett sätt att “hämnas” på förtrycket” , redan där är man stämplad. Att detta resulterar i att jag mår dåligt är det värsta, och även det ses som ett “kvinnoproblem” , att jag bryr mig såpass mycket om dessa fenomen att jag låter dem störa mig i mitt arbete.
Osammanhängande som tusan, men skönt att bara få skriva ur sig sin ilska. Anonymt dessutom, ingen skada på prestigen där
Puss på er.

Andra bloggar om: jobb, prestige, anonym, anonymt