Jag tror egentligen inte jag har tänkt igenom alls vad jag ska skriva här men det kommer nog. Jag växte upp med en knarkande mamma och en pappa som hade flyttat ifrån oss och gift sig med en psykiskt sjuk kvinna. Jag har bott på behandlingshem med min mor två gånger ett år varje gång. Jag minns att jag skämdes så fruktansvärt för alla i skolan och jag vågade aldrig ta med någon hem för, ja herregud jag bodde med tio andra familjer och flera andra vuxna människor som var gamla knarkare. Bara en massa trasiga själar. Livet på behandlingshem går nog inte att förklara om man själv inte har bott där. Stämningen är så ångestfylld att man nästan skulle kunna skära den med kniv. Men samtidigt så sitter man i samma båt allihopa. Eller jag hade ju inte knarkat men det fanns ju andra barn som förstod exakt vad jag och mina syskon gick igenom. Det var inget konstigt om man fick en panikångest attack från ingenstans när man satt och lekte för det hände alla då och då.
Fast det hände inte mig. Kuratorerna och personalen och till och med min mamma tyckte att jag var ett sånt duktigt barn för jag aldrig grät eller skrek eller fick ångestattacker som alla andra barn fick. Jag var det starka barnet som inte behövde någon hjälp. Jag hade ändå inte förstått. Var det så? Självklart inte. Men jag var bara 7-9 år, vad skulle jag säga?
Iallafall så flyttade vi därifrån och då kom alla minnesbilder fram om vad jag hade gått igenom. Jag var lite äldre och förstod vad min mamma hade utsatt mig för. Jag hatade henne. På riktigt. I tre år tror jag det var så kände jag aldrig någon kärlek till henne. Jag bodde hos henne och det ända jag ville var att göra hennes liv till ett helvete. Jag började skolka från skolan, röka, dricka mig stupfull varje helg och skita i att komma hem nä’r mina tider var satta. Det är ju vanligt i tonåren, visst men jag var inte tonåring. Jag var 11 år.
Läs även andra bloggares åsikter om behandlingshem
(Inga röster än)
Loading ...Etiketter: behandlingshem
