Jag känner mig som en hycklare.
Jag vet hur det är att bli upptryckt emot en vägg och få hårda ord kastade i ansiktet. Hur det är när någon sliter och drar i ens hår. Hur det är att bli intryckt på en toalett och ha en annan kropp alldeles för nära och långa naglar som river mellan benen på en. Hur det är att vilja sova, helst för alltid, bara för att slippa gå till skolan och se till demonerna. Jag vet hur det är att bli nedtryckt och kallad hemska saker och hur det är när ingen tror på en bara för att man inte skrikit när ett övergrepp skedde.
Så fort jag lyckades ta mig ur skiten, flyttade till en annan skola och fick ordning på mitt liv igen, blev stark, svor jag för mig själv att ingen omkring mig skulle råka ut för något liknande.
Nu är min kusin i samma sits som jag. Hennes mamma hatar henne. Detta är en mörk hemlighet i min pappas sida av familjen och alla verkar veta, men jag är inte säker på vem som blir hatad egentligen. Mamman eller min kusin. När min pappa en gång frågade hur det gick för henne och jag sa att det var bra, fick pappa något kallt i blicken och sade inget mer sedan.
Min kusin gick till och med till socialen och polisanmälde, men mamman ringde och sa att var bra, att flickan bara yrade. Så allt lades ner.
Jag erbjöd mig att min kusin skulle kunna komma hit om hennes mamma blev riktigt hemsk, men jag fick bara tillbaks ett sorgset leende, en besegrad grimas som jag vet att jag själv hade en gång.
“Jag är inte 18 så hon kan skicka polisen på dig om du håller mig undan henne…”
Så här står jag och vet inte vad jag ska göra. En person jag älskar råkar ut för den värsta sortens skit en människa kan råka ut för, och jag kan bara stå vid sidan och torka tårar när skadan redan är skedd…
Jag studerar till fredsarbetare och vill rädda världen, men hur ska det gå till när jag inte ens kan rädda en enda människa?
(Inga röster än)
Loading ...Etiketter: hycklare
