Vi försöker få barn.
Är nu inne på tredje försöket och jag vet att det inte är någon tid att prata om. Men oron finns ändå. Är det något fel på nån av oss?
Och alla frågar och tjatar om när ska ni skaffa barn? Varför ska inte du dricka idag, är du gravid? Du ser trött ut, är du gravid?
NEJ DET ÄR JAG INTE!
Och nu har jag fått reda på att några nära vänner har börjat förska de med. Och jag slår vad om att de lyckas före oss. Och se på mig; jag börjar se det som en tävling! Det är fan inget att tävla om. Jag borde vara glad för dem om de lyckas.
Inget vet om att vi försöker utom vi själva. Så jag har ingen att prata med om varken oro eller de sjuka tankar om tävlande som dyker upp.
Jag trodde att när man bestämde sig för barn skulle man ta det som det kommer. Inte som nu sitta och vänta på att mensen inte kommer och sen tjuta när den gör det.
Om ungefär två vekor får jag reda på om det tog sig den här gången. Väntan mellan ÄL och mens är oändlig.
Och de säger ju att om man stressar så blir det inget. Och vad gör jag; jo jag stressar.
Min sambo vill inte heller prata så mycket förrän vi vet att vi KAN få barn. Så därför känns det som att jag tappar fokus på vad det kommer att innebära när man väl har barnet. Nu går allt ut på att få barnet att börja växa.
Ibland känner jag mig bara så ensam.
Kommer garanterat skriva här igen.
(Inga röster än)
Loading ...