Jag klädde upp och sminkade mig extra mycket i hopp om att du skulle vara där, stället vi träffades på första gången men även så många kvällar efter det. Du skulle se på mig som bara du kan, tänka hur fin jag var i min nya hårfärg.”Fyfan vad jag saknar dig” skulle du viska samtidigt som du kramade om mig som bara du kan.
Men vad hade jag väntat mig. Du var självklart inte där. Vi hade varken hörts eller setts sedan du bad mig dra åt helvete.
Där satt jag ännu en gång, ensam, patetisk och extra-fin. Iordningfixad, men inte för min pojkvän, utan för den människa som nog var min enda riktiga kärlek. Den människa jag varit så jävla svinig åt. Den människa jag inte bara svikit och sårat dig en gång , utan minst 1000. Nu är det jag som är förloraren..
(Inga röster än)
Loading ...Etiketter: förlorare
