Levde ett svensson liv,barn, hus och kombi. Efter nästan elva år valde vi att separera och leva var för sig. Seperationen var lugn och sansad och barnen tog det bra. Började nätdejta och hittade en kille 80 mil bort. Blev störtkär !
Flyttade till hans hemstad efter fyra månader. Lämnade fast jobb, barn, vänner och familj. Packade bilen med kläderna och dator och for. Hade haft tur å fått nytt jobb i den nya staden.
Livet verkade underbart och har aldrig ångrat att jag flyttat, inte ens än idag med alla problem som uppkommit.
Upptäckte att han inte riktigt var som jag trodde,mycket e fortfarande bra men långt i från allt. Han har haft diabetes i nästan 20 år som han totalt misskött och nu har verkligheten kommit i kapp honom. Han har under dessa snart två år som jag bott här ofta mått dåligt, dessutom e han lat och har inget jävlar anamma. Men vi har löst det från och till…men det största problemet och omställningen var nog att allt skulle vara på hans sätt. Låter illa och det e inte egentligen så, jag menar bara att han har aldrig behövat ta hänsyn mer än till sig själv. Och alltid sätta sig själv först. Med barn har jag fått lärt mej annat. Mitt hår växer för han vill det ska vara långt, får inte låna kläder av honom för det e inte kvinnligt och gärna byggda, långa fina näglar om jag bara hade kunnat för mitt jobb. Provade men kostade mest pengar. Min tatuering ser mest ut som ett blåmärke säger han.
I och med hans sjukdom har han problem med potensen men vårt sexliv var bra från början, inte så ofta som jag ville men det funkade. Jag har försökt pratat med honom om det men nej. När han vill eller inte alls. Den första tiden tog jag mycket initiativ men då jag konstant blev pikade för att jag ville ha mer sex slutade jag. Nu mer är det sex när han vill och som han vill. Om han vill !
Han nöjer sig med att ligga i soffan att kramas. Jag köper att man e olika och vill olika saker men i hans värld e allt annat fel. Alla andra har fel! Och man kan inte disskutera det. Jag ska nöja mej med det jag får. Hans sätt eller inget sätt. Och det gäller i allt.
Jag har snart ingen personlighet kvar snart och hjälp av honom får jag inte. Jag har själv valt detta och då vet jag vad som gäller. Hjälp får jag söka någon annanstans. 
Nu har jag påbörjat min historia men ska sluta skriva för idag…
Känner att jag bra måste få skriva av mej så många inlägg kommer det att bli…
Läs även andra bloggares åsikter om skiljas, hitta kärleken, kärlek
This post was submitted by lilla jag.
(Inga röster än)
Loading ...Etiketter: hitta kärleken, skiljas, svensson
July 15th, 2009 at 22:57
Jag förstår till viss del hur du känner dig, då jag är lite i samma sits men ändå inte. Att jag har ändrats en del för min sambos skull och att alla har fel utom honom, på dom bitarna är jag med. I ett förhållande ska man kunna kompromissa och åtminstone lyssna på varandras önskemål även om man kanske inte alltid måste följa dom. Och sex är en jävligt stor del i ett förhållande, att bara få nåt när han vill låter ju hemskt! Självklart är man olika men samtidigt så måste man ju ändå vara på en nästan likadan nivå…
Att förlora sig själv när du redan”gett upp” allt det gamla låter inget vidare. Nog för att man utvecklas som person men hela sig själv förlorar man ju aldrig.
Jag tänker inte tala om för dig hur du ska göra, det måste du dessvärre komma fram till själv. Jag hoppas det löser sig…
August 5th, 2009 at 23:08
Ursäkta , men det låter som det intelesktuella i ditt tankesätt kommer från en femåring.Snacka om att vilja bli lurad på livet. :/
August 17th, 2009 at 08:04
Jag vet att det inte är lätt men ge inte upp. Testa en ny dejtingsida på nätet: hittakarleken.se