Anonym blogg

Jag har alltid varit lat och heft en otrolig tendens att ge upp på allt i mitt liv. Du ska bara veta hur lång tid det tog mig att gå ut med soporna första gången. Jag tror jag var runt 13 år. Sen har jag försökt mig på med j*vligt många olika hobbies och sporter. Det är som om jag är intresserad av allt och inget på samma gång.

Jag drömmer mycket också. Får helt plötsligt världens bästa idé men inser sedan att jag inte orkar fullfölja den. Man ska ha en dröm säger dem, JAG har haft hundratals, alla vilka verkade vara den bästa någonsin! Undrar om jag faktiskt är gjord för den här världen eller inte.

Skolan ha alltid varit en slide på ett bananskal för mig. jag är löjligt smart och kan få MVG på vilket prov som helst bara jag vill. Eller, rättare sagt, bara jag orkar… Det gör det bar ännu värre att jag inte utnyttjar min intilligens och istället för att plugga sitter jag och matar mig med tv-serier.

Grejen är (som jag skrev förut) att jag har både drömmar och intressen, saker jag längtar efter och saker jag älskar att göra. Men problemet är att jag älskar allt och vill testa allt, men inget är för mig. Dock har jag ett bestående intresse. Yay säger du som funderar på att motivera mig att hitta ett framtida jobb inom just det intresset. Men jobb är min största fiende och jag skulle aldrig kunna smutsa ner mitt finaste intresse.

JA, du läste rätt, jobb är min största fiende. Liksom alla förväntnigar samhället och familj och vänner har på vilket slags liv jag ska leva: skaffa dig en utbildning i något som intresserar dig, skaffa blkörkort, skaffa pojkvän, skaffa jobb, gift dig, få en massa barn… men först måste du vara ungdomlig och resa utomlands, kanske tågluffa eller varför inte lite volontärjobb. eller, ännu bättre, au pair i England: det land som du älskar så mycket. res dit, plugga där. jobba och skaffa pengar så du kan resa jorden runt!!!!!!!!!!!!!

Just det ja, jobba, allting handlar om att jobba. Jag vill inte jobba. Det enda riktiga jobb jag haft slutade jag efter ungefär 4-6 timmar. Målade dock lite två sommrar i rad… fast hemma med pappa som arbetgivare

Var konfirmandledare på ett läger en gång också, var mer en av konfirmanderna än en ledare. Den enda anledning jag inte faila på det var att de människorna där var så trevliga och hjälpsamma. Jag måste varit på ett underligt humör de där tre dagarna… fick ganska mycket pengar dock. 3500 kr tror jag, helt ok med tanke på mina tidigare jobb…

Pengar, hatar det, undrar ibland om mamma gjorde fel när hon gav mig ansvar för pengar så tidigt om hon gjorde. Klarar inte av att behålla dem, och vill hela tiden ha mer. Funderar på att sno pengar så att jag kan slappna av för en gång skull och inte behöva stressa mig så hela tiden.

Hur kan en person som jag hitta motivation? Den enda motivation jag får försvinner lika fort som jag hittade den. Slutar alltid med att jag har ett antal halvfärdiga projekt och drömmar gömda i en låda som jag aldrig öppnar pga att jag inte orkar. Vet inte vad jag ska göra längre. har kommit till en punkt då jag vet att min framtid är hopplös så jag njuter av livet så länge jag kan. Jag har kommit till en punkt där det är försent att rädda mig men jag vill ändå uppleva livet så normalt som möjligt…

Du säger nog nu: ryck upp dig! Hitta din motivation! ge inte upp! Men, tro mig, jag har försökt och misslyckats om och om igen. tillslut insåg jag att denna värden må vara underbar och jag älskar den mer än nägon annan levande varelse i alla dess aspekter. Men jag orkar inte, jag orkar inte!!!!!!

Fast det finns ens tröst i det här: Om en deprimerad och lat människa som jag kan se världen som något vackert och faktiskt upskatta den utan att ha upplevt den så kan du, aktiva människa hitta det vackra inom dig och hjälpa och förstå människor som jag. Så när du tar in din misslyckade vän som är alkoliserad eller drogpåverkad eller helt enkelt snusfattig. Döm inte. Utan förstå och förlåt denne för dennes respektlösa beteende. Och även om denna person bara tar och aldrig ger så kom ihåg detta. llt denna personen ser i sitt liv r kasst. det enda du ser i ditt liv som är kasst är denna personen, som utnyttjar och utsuger energi. Du får gärna tycka att det är rätt åt oss lata, men kom ihåg vad jag sa. Så kanske du kan hjälpa mig och andra som mig precis som kyrkan har gjort. Åtminstone för en stund.

Det är första gången som jag skriver i en blogg. Jag är inte vanligtvis den typen av kille som gillar att dela med sig av tankar och känslor. Vilket har lett till att mitt senaste förhållande sprack nyligen.

Ensamheten
Saknaden efter min partner, saknaden efter bortglömda vänner och familj, men det som gör mest ont är att jag saknar personen som jag var. Glad, entusiastisk och omtyckt av många. Jag önskar att ordspråket ”bättre ensammen än i dåligt sällskap” stämde in på mig idag.

Ångesten
Jag vet inte vad som ger mest ångest, tanken på alla gammla misstag eller att jag aldrig kommer få tillbaka allt det där som jag hade. varje natt är ångesten där för att hålla mig vaken in på sena natten.

Livet
När jag väl insåg att jag inte hade något mer att leva för så började jag ta mer risker och farliga uppdrag på min arbetsplats. och tillslut så blev jag uppsagd. Så nu sitter jag här.. arbetslös med krossat hjärta och ångesten i bröstet. Någonstans så måste jag ha sålt min själ för det är helt tomt inom mig.

Fan vad less jag är på att ha ångest, har just kollat mig själv i spegeln efter att jag sminkat mig & jag ser djävligt ut. Jag hade planerat att fara till en kompis men nu vet jag inte. Har ångest över mitt utseende & över min vikt. Ångest över att min kontakt inom psykiatrin verkar skita i mig. Ångest över att jag inte orkar städa el diska knappt här hemma. Ångest över samtal jag inte ringt & möten jag ej orkat gå på. Det enda jag vill är att sluta falla.

Jag har många gånger funderat över detta. Bekräftelse. Vill du bekräfta din beställning? Bekräftar du att det var du som körde för fort? Bekräftar du ditt köp?

Ständigt ständigt krävs en bekräftelse av olika saker i våra liv. Vi måste ständigt bekräfta andra, troligtvis lika ofta, om inte mer vill vi bli bekräftade själva. Ett barn drivs av de faktum att föräldern ständigt ska bekräfta dess framsteg i form av belöning och tilltagande heja- rop.

Alla vill bli bekräftade. Det är bara en fråga om hur och frekvensen av detta.

Är det bekräftelse törsten som driver oss att blogga ut våra liv i det globalisaerade samhället? Eller kanske vill vi desperat bli kompisar på Facebook med alla våra skolkamrater från det förgångna för att basunera ut vår momentala framgångssaga. En liten revansch mot dem som aldrig såg oss, mot dessa som aldrig bekräftade oss. Nu ska de få se vilket härligt liv vi lever!

Semesterbilderna tillhör världen numera, du sålde precis rätten till ditt utseende på bild. Även om du bara råkade passera någons kamera av misstag så tillhör din semesterkropp numera någon form av social media. Synd. Du är bekräftad, du finns.

Du uppdaterar din status på MSN minst ett par gånger i veckan, alla vet att du ska på bio nu. 123 kontakter för att vara exakt. Du är bekräftad, vi läste det.

I kroghörnans mörka vrå är du på framåt- marsch med nya kläder och en extravagant sminkning. Neonlamporna speglas i dina ögon, hela dansgolvet ser dig. En man ser dig lite extra, du låter dig ledas hem i hans famn. Du är bekräftad.

Morgonen kommer, solen skiner obarmhärtigt. Mannen du just vaknat vid vänder dig ryggen, du glider in i taxin tyst. Vill inte bli sedd, inte nu inte här, existensen och rädslan för bekräftelsen av ditt verk är skrämmande.

Du går hem och kollar inboxen, Martin heter han från förra helgens neonljus. Han vill se dig igen. Du uppdaterar statusen; Fest ikväll ! Du är bekräftad, du finns fortfarande kvar.

This post was submitted by MissSmilla.

Sanningen är den att antingen är sjukare än jag någonsin föreställt mig, eller så är jag dömd att vandra genom detta liv isolerad och ensam bland er alla. Jag önskar att jag vore stark nog att göra något bra av mitt tillstånd men jag har inte kraften eller viljan att försöka öppna edra ögon till sanningen. Eller till att forsätta min isolation bland er alla.

För sanningen är den att genom mitt sargade liv har jag pendlat mellan mina tillstånd med endast min tro på framtiden som barriär mot allt det jag bär inom mig. När mitt tillstånd itar i styrka ser jag de som befinner sig runt oss, och ständigt omger oss då de är livet, döden och allt däremellan.

Jag läser er och era känslor som om det stod skrivna i sfärerna som omger era slutna sinnen. Det mest smärtsamma i mitt tillstånd relaterar till just det, min egen svaghet och oförmåga till att handla till min och min familjs bästa. För trotts att jag ser motreaktionen till mina egna handlingar innan jag utför dem så kan jag inte förmå mig till att handla utanför min egen mall. En mall som formgjutits under mitt liv genom de erfarenheter som jag haft, kombinerat med ett förflutet ideal om hur vi människor skall vara och agera. Detta gör att jag i många fall är medveten om att min stolhet och känsla av loyalitet mot ett fallet ideal ständigt leder mig neråt i ett samhälle där vi prisar de som kastat av sig all form av rättfärdighet.

Min familj förtjänar något bättre samtidigt som jag inte längre klarar av att endast excistera utan att få platts att utvecklas, att leva. Något jag inte förmår mig till i mitt liv. Så brinner en otrolig längtan efter att få kasta av mig köttets bojor och släppa min själ fri. Medveten om att jag skulle återvända likt en droppe ner i glömskans hav för att återkallerligt bli utblandad med världsaltet. Mitt ego utsuddat och världsalltet berikat utav ytterligare ett livs erfarenheter.

Allt känns så meninglöst, jag har familj och barn men det känns bara tomt. Jag är aldrig glad, jag går omkring i ett svart hål, jag kommer ingenstans, ingen kommer till mig.
Jag har inga vänner, jag får aldrig några vänner är jag så illa omtyckt? vad gör jag för fel?
Jag vill bara vara glad och lycklig, känna glädje i livet, orka leva.
Jag vill att allt va som förut, den tiden då jag va glad, skrattade och hade roligt, den tiden då allt inte va svart, svart som det är nu…
Jag hittar inte vägen, jag vet inte vart stigen går, kommer jag nånsin mer att finna något ljus?
Mina dagar är fulla med gråt och mörka tankar. Hopplöshet och irritation.
Jag blir ledsen över allt, jag blir arg på allt. Jag vill inte vara så här men den jag är är borta för alltid…
Jag vet inte vem jag är längre, jag känner inte igen mig själv…

vill ha tröst och omtanke men när man får så måste man ge något tillbaka. Sex eller verka glad och kär.
Vill inte mer och känner mig så arg ledsen och frustrerad över min situation. Har hamnat i träsket ( utmattningsdepresion) och vet inte hur jag skall ta mig ur det. Är ju en duktig kvinna.
vill bara komma bort från allt och jag menar allt! Vad är meningen med allt. Låter som en klyscha men menar det verkligen. Vad är meningen?
Krama livet ni som kan.
Leja

Jag trodde jag skulle klara av att glida igenom de sista tonårsåren utan att någon skulle märka något. Kanske gör jag det med nöd och näppe, jag kan inte hålla inne allt. Det kommer en dag då inte ens mina lögner kan skydda mig från att leva med ett hemligt lidande. Men jag litar heller inte på att någon någonsin kommer att försöka förstå, försöka hjälpa mig, ta hand om mig, eller rent av upptäcka mig. Jag är ”doomed” så att säga. Det enda jag kan göra är att försöka hålla ut och försöka att vara glad så länge jag kan.

Jag hade en av de bästa dagarna på länge idag, min kompis och jag käkade lunch tillsammans med några i min klass, jag gav bra råd till en tjej som behöver mer vänner och jag satt i två timmar på min mammas jobb och drack varm choklad och åt en chokladboll. T.o.m. Matteprovet gick bra även fast jag inte pluggade (MVG!?!). Min dag skulle också se bra ut på em: se på lite serier, duscha, bränna ut en film och göra struvor med mamma

Det är ju jul, och jag var faktiskt glad över att jag hittat så bra presenter i år… Men så kommer Ulf (mammas sambo) med en tidning i handen och börjar prata om ansvar som unga vuxna har i hemmet, jag vet att han bara mena väl men han sköt ändå en pil i min akilleshäl och jag klarade inte av det. Satt i en kvart kanske längre på taket av parkeringshuset bredvid. Jag grät, men ingen såg mig, ingen hjälpte mig, upptäckte mig, förstod mig…

Är det så här framtiden kommer att se ut, jag kämpar med att bara klara av en dag, alla andra pratar om ansvar, jag ljuger så att andra skall tro att jag är en av dem. Dem som jobbar, dem som pluggar, dem som… TAR ANSVAR!!! Jag är LAT, jag är LAT och det finns inget, INGET, som kan göra något åt det. Jag har försökt, jag har bett, jag har gråtit, jag har testat nya saker, jag har skaffat mig mer vänner, jag har en bra klass, jag har den bästa brorsan någonsin och ändå klagar jag, ändå bryter jag ihop, ändå orkar jag inte med dem sakerna som är självklart för andra.

Se det såhär (lite fakta): Jag har precis börjat borsta tänderna på allvar efter ÅR av problem, jag försökte ta självmord på min födelsedag, jag har inte tränat någon gång utanför skolan sen mamma tog med mig till gymmet på hennes jobb (ca: 9 mån sedan) och jag behöver det annars tar min rygg stryk (scolios). Dessutom så ser jag på film mitt i natten för att mamma har förbjudit mig att se utan sällskap, vilket leder till att jag vaknar upp 20 min innan jag måste gå hemifrån… VARJE dag!

Men jag gläds av julen, av att mamma och jag skall göra struvor idag, att all lärare tycker om mig, att det går bra i skolan, att jag har en bra klass, att jag hjälper andra hitta nya vänner, att jag kommer närmare mina egna vänner, att min brorsa kommer att få den bästa julklappen EVER, men bäst av allt är ändå att julen är här och vi har LOV! (jag är ju trots allt en tonåring och blir mycket glad när skolan är slut, dessutom ska vi få bärbara datorer till våren )

Vid jul kommer jag att vara glad,
om det slår jag vad!!!

Hej världen
Så det är alltså här man bloggar anonymt.

Har egentligen redan en blogg. Fast det är en blogg utan tankar. En blogg med bara ord. Ord som flyter ihop med varandra och som inte riktigt har någon betydelse. Det är aldrig på riktigt.

Här kanske jag kan närma mig själv på ett annat sätt. En plats där ingen som vet vem jag är läser. Det är befriande.

Men vem är jag? Jag vet inte. Just nu känner jag mig väldigt ensam. Och vilsen. Jag känner mig så otrygg i den här stora världen. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Låter som världens vanligaste tonårsdilemma men det är väl precis vad det är.. antar jag.

Jag tänkte tänkte placera ett utdrag ur min dagbok här, som jag skrev för väldigt länge sen. Det är väldigt mycket mina känslor. Och tankarna hamnar på rätt plats. Det är så här jag känner. Mörkt, deppigt. Inget leende på läpparna.

Utdrag ur min dagbok:
Att dagdrömma är det bästa jag vet. Låta fantasin skena iväg och ta mig på nya äventyr.

Det trista med drömmar är att dom nästan aldrig går i uppfyllelse. Mina drömmar, är i vilket fall som helst, inte verklighetstrogna.

Det är därför jag ofta drömmer om att komma bort från allt. Jag springer. Låter inte verkligheten hinna ifatt. Bort, bort från allt. Jag hamnar i en helt annan värld. Jag blir en annan människa, blir förälskad, älskas, hyllas, skrattar. Jag mår bra. Bättre en bra. Jag är förundransvärt lycklig.

När jag sedan vaknar upp sticker det lite i bröstet. Det är så långt borta. Och snuddar man det hela, leker man med tanken, försvinner det längre bort. Och sedan är det alldeles mörkt

Mitt första inlägg. Och det blev väldigt djupt, he-he. Får väl skylla på höstmörkret. Eller nåt.

Kram på dig om det nu är någon där ute som läser. Hejdå~~

Nattens mörker är för mycket.
Jag orkar inte vara ensam med mina tankar. Allt bara snurrar runt i huvudet. Vad ska man göra. Skära,spy röka, dricka, hoppa?

Jag tänker mycket på döden nu. Jag är rädd för att dö. Döden är svår att ta in. Jag vill inte tänka på den men jag blir ständigt påmind om den.

Jag mötte döden för några dagar sedan när jag jobbade. En tant som jag knappt känner låg i köket och hade ramlat av någon anledning. Jag och en till var först på plats. Långt ute i skogen bodde hon. Jag såg direkt att hon hade ont och att hon blödde någonstans. Det var blodfläckar på golvet och på kläderna. Vi hämtade filtar och en kudde så att hon inte skulle fysa. Ambulansen var redan på väg. Jag la mig ner på golvet bredvid henne och sa att hjälpen är påväg. Jag fösökte trösta henne med att säga att allt skulle bli bra. Så fel jag hade. Jag höll hennes hand och strök henne försiktigt över ena axeln. Hon hade ont och svårt att andas. Hon tittade på mig. Jag kunde se att hon kände igen mig. Hur mår du frågade jag. Hon svarade inte. Hennes tal fanns helt enkelt inte. Hon kunde bara nicka. Jag frågade om hon hade svårt att andas. Hon nickade. Jag frågade om hon hade ont. Hon nickade igen. Efter frågorna kom tystnaden. Jag låg bredvid henne och kände hur hon plågades av smärtan. Hon vred sig från ryggläge till sidoläge och tillbaka flera gånger. Hon jämrade sig ibland med ett stönande ljud. Jag kunde ingenting göra. Jag bara låg där och höll hennes skrynkliga gammla hand. När jag hade legat där i ca 20 minuter förändrades allt. Hennes andning blev oregelbunden och ögonen liknade porslinsögon. Blicken försvann som i en dimma. Hon hade inte många minuter kvar nu. Jag sa ingenting. Jag kramade bara hennes hand och väntade på sista andetaget. Vad säger man i slutet till någon man inte känner? Jag sa ingenting, ingenting alls. Jag kände hennes puls sakta försvinna. Jag kände hur hon slutade kämpa för sitt liv. Hon slutade leva sitt liv där i sitt eget kök. På köksgolvet med en lång människa som hon kanppt kände. Jag grät inombords för en människa som hade levt ett långt liv och som nu var död. Jag kände henne inte men jag grät ändå.

Ambulansen kom upp för infarten när hon tog sitt sista andetag. Hennes tid var inne. Hon dog inte ensam. Jag är glad för det. Ingen ska behöva dö ensam. Jag sa inte så mycket men jag fanns där, och jag följde henne in i döden. Jag släppte inte hennes hand. Hon kände min värme och närvaro. Liv och död går hand i hand men skillnaden dem emellan är så svår, så svår att acceptera.

Jag har letat efter ett forum, någonstans att uttrycka det tunga jag bär inom mig. Men jag kan inte ha en vanlig blogg…Jag är för trasig, har för stor integritet och är rädd att såra.
Jag skriver inte för någon annan. Jag skriver för mig. Det dyker upp så mycket tunga tankar, vackra tankar, frågor och tvivel…Måste komma ihåg hur det var, vill inte glömma.

Jag har levt med en man i mer än halva mitt liv…Vi har formats med varandra till de vi är idag. Jag älskar..Han lämnar..för mer än ett år sen…och det gör så ont.

Han älskar också, säger han, och jag vet att det är så. Men aldrig mer blir det vi.

Jag lever destruktivt, söker desperat efter en ny kärlek. Vill inte sova själv, vill inte vakna själv, vill ha ett barn till, vet inte om jag hinner. Hinner hitta nån att älska tillräckligt.

Så jag fortsätter att skada mig själv. Kastar mig in i förhållanden där jag vet att jag kommer bli sårad, eller såra..

Jag är egentligen 17 år. Ja, så är det. Jag vet inte hur man dejtar. Jag vet inte när man ska backa. Jag vet inte när man ska vara på. Hur ska jag veta. Alla ger mig råd, råd som jag inte orkar följa, för jag vill så gärna…Men det spelar ingen roll, för när jag följer råd så blir det ändå fel..så nu har jag bestämt mig för att göra det jag vill.

Och så vaknar jag trasig igen. Jag har slagit mig själv, följt någon hem, någon jag inte vill ha, som jag måste såra..eller i bästa fall inte hör av.

Och så vaknar jag trasig igen. Jag har börjat älska, börjat hoppas, hängivit mig åt någon som måste såra mig..igen..

Jag har varit stark också. jag har kämpat. Som ett djur. Med ett hus. För min son. För vår framtid. Jag har älskat ensamheten, jag har alltid älskat ensamheten, men nu kväver den mig. Så jag vill göra slut med ensamheten. Eller årminstonde gå i familjerådgivning. Jag och min ensamhet, så vi kan älska igen.

måste få ut de ur huvudet, sitter här själv igen i soffan och jag är nog på gränsen att lämna in nu, allt som va så bra o underbart, blev till en mardröm som jag inte klarar av att lämna, älskar henne något otroligt, trots att hon som det verkar hatar mig, försöker få kontakt o prata o skämta, men får ingen kontakt får knappt svar på tilltal, o detta av den jag kallar flickvän.
går omvägar för att undvika mig, tittar inte ens på mig när jag möter henne. får inte hjälpa till hemma heller, aldrig i hela mitt liv blivit så totalt utfryst, o jag har inte gjort något fel heller försöker varenda dag o göra det annorlunda, men inget ändras åt det hållet jag vill snarare åt andra hållet, och ändå så fortsätter jag att försöka.
tankarna surrar i huvudet dygnet runt, kan inte äta kan inte sova vill vara med henne men hon hatar tydligen mig ändå vill ajg vara med henne trots att hon i stort sätt är redo att strypa mig. o i nuläget skulle de endast kännas välkommet för vet inte hur länge till jag orkar, jag vill endast en sak o det är att de ska bli bra igen mellan oss. blir det inte bra så vill jag inte längre så enkelt är de, dem tankarna har surrat i en månad nu, varje natt ligger jag o hoppas att nästa dag ska vara en start på det bättre o varje morgon blir jag besviken, försöka att inte visa det heller….KAN DET ALDRIG BARA FUNKA FÖR, fattar inte problemet, hur kunde total lycka förvandlas till total olycka,
haft min beskärda del av tjejer, både bra och dåliga, o hon är den bästa människa jag någonsin träffat, aldrig klickat så med någon innan o är väl därför jag så gärna vill ha det tillbaka, det är väldigt enkelt egentligen, vill leva med henne…o vet inte om jag orkar resa mig igen om detta går åt helvete. vågar knappt tänka på vad jag skulle ta mig till, för så här har jag aldrig känt mig o är på gränsen redan nu…

Nu är det lan på G här i vardagsrummet. vi har fixat mat och munch för flera dagar och har bongen och flera påsar BW redo. första inlägget var menat att komma redan vid starten av lanet från mig ”mr. M” före ”mr. G” & ”mr. E” hade fått i ordning sitt! men nu blev det inte så, istället så slängde vi upp hela lanet och började puffa på bongen(även kallad Russel) och pipan Mr. G har med sig.
Vi började fota och filma redan i början så vi har lite material att dela med oss av. vi kommer att lana i några dagar framöver och vi hade tänkt skriva saker vi kommer på och lägga upp foton och videos vi har tagit under LANet här på bloggen. Vi kommer att röka mer BW och dricka en massa energidryck(köpte en platta på 24 burkar, får se om det räcker hela LANet ut) och försöka hålla er så uppdaterade som möjligt på vad vi gör och vad som händer. just nu är klockan 01.11 och vi har alla vaknat rätt tidigt idag, så just nu ser det ut att luta mot läggdags, men vi kommer tillbaka imorgon med mer! jag Mr. M hade tänkt sitta uppe ett tag till och fortsätta skriva här på bloggen och lägga upp några filmer och bilder ikväll. men vid kanske 3 lägger jag mig nog också. som det ser ut just nu så ligger Mr. E och sover och snarkar som en björn och Mr. G verkar vara på väg åt det hållet. Men vi höres senare, Mr. M out!
http://www.youtube.com/watch?v=Jf0Tl2A0Xyo

This post was submitted by astarion.

Idag åkte jag buss hem från skolan. Jag satt i min egen lilla värld och funderade över ”det här med att åka buss”. Jag mindes min första busstur utan mina föräldrar. Jag och min kompis skulle åka in till ”stan” för att shoppa, vi kände oss nervösa och vuxna inför vårt lilla äventyr. Skulle man sitta längst bak i bussen? Vilken station var det nu vi skulle hoppa av vid? Var vi på rätt buss?
Väl framme börjar min kompis dra i snöret (ja, en tid tillbaka så var det snören man drog i för att bussen skulle stanna), hon drog och drog, men inget hände. Efter en stund så gick det upp för henne att det var gardin”tråden” som hon stod och drog i. Hon var fjorton år och ville bara dö av pinsamhet.
Nåja, där satt jag, idag, på bussen och drömde mig tillbaka. Jag satt där med ett leende på läpparna, då jag ser en kille vid övergångstället vi passerar ”mitt ligg, mitt ligg”. Jag gömde mig lite snyggt, sådär så att han skulle kunna se mig, men snyggt! Bussen åkte vidare, och vid nästa övergångställe ser jag ”ett ligg till, ett ligg till”. Jag funderar nu på att starta liggasightseeing i stan, tror att det kan bli en hit!

This post was submitted by wordup.