Anonym blogg

Vad var det för något som for i mig
Var det saknaden efter något i mitt liv

Vet inte om det var det bara vad du
eller om det var känslan i sig

Men att bara få känna känslan inom sig
var bland det bästa som jag känt

Glädjen kan bara ha berott på dig
eller var de bara känslan som sig

Att få återigen känna sig vara kär
var kanske det största av allt

Sedan gjorde ditt sällskap sin sak
och det gjorde inte saken sämre alls

Men det var nog mest känslan jag saknat
och sedan gick huvudet överstyr

Vem vet när och om jag känner så igen
då ska mitt huvud i alla fall kopplas bort

Läs även andra bloggares åsikter om anonym, blogg, liv

This post was submitted by Mulna dagar.

För 3 år sedan blev jag mamma till världens underbaraste son, han va en väldigt lättskött bebis o åt o sov bra. Men nu har han kommit in i trotsåldern o jag känner att jag inte klarar av honom längre.. Inte själva trotset, men jag känner att jag inte vill vara mamma längre.. Under hans första år så flyttade vi (jag, sonen o sambon) 3 ggr, beroende på jobb osv.. O någonstans där tappade jag mig själv, vad jag vill göra/jobba med.. Nu läser jag iofs till undersköterska, klar till jul, men jag vet inte om det e det jag vill jobba med..
O sambon o jag har inte världens bästa förhållande, vi e ganska olika o passar väl inte ihop.. Men jag kan aldrig prata med honom om vårt förhållande, för antingen kollar han på tv, läser, leker med sonen eller bara e för trött.. O jag tror att min frustration över det går ut över sonen.. Jag har upptäckt att jag trivs bäst när jag e helt själv Hade det funnits någon tävling för världens sämsta mamma hade jag vunnit den.. Jag orkar aldrig engagera mig o leka med sonen. Ibland läser jag sagor för honom, det händer även att jag leker med honom men det e sällan.. De senaste dagarna har jag känt mig irriterad o blivit lätt arg på sonen Jag klarar inte av honom själv, känns bäst när någon annan oxå e hemma.. Det har gått så långt att jag funderar på o flytta ifrån sonen o sambon, för har fått för mig att det e bäst för sonen.. O försöker jag prata med sambon om mina känslor så säger han bara åt mig att flytta om jag inte klarar av sonen.. Varje gång jag försöker prata med honom så tycker han jag klagar.. Jag känner mig så j-vla ensam, har ingen o snacka med om dessa känslor, därför startade jag bloggen, för o kunna iaf skriva av mig…

Läs även andra bloggares åsikter om barn, mamma, baby, barn, anonym, blogg

This post was submitted by vilsen.

Ett decenium är 10 år eller 1/3 av mitt liv
har jag med dig levt så här nära
Vi har traskat fram med många kliv
och av många misstag har vi fått lära

En dag kom en underlig känsla inom mig
som jag inte alls kände igen
Den dagen var jag inte med dig
och jag tänkte det var länge sen

En känsla som jag funderar mycket på
glad, upprymd och varm i sinnet
Det var ju så länge sen så
och jag letar noga i minnet

Sakta smyger det och kommer det tillbaka
kändes det verkligen såhär
att liksom hela hjärtat knaka
minnet säger att det är att vara kär

Men det var inte du vid min sida
och lika plötsligt som jag var glad
Började en tung känsla att inom mig bida
och allt förbyttes till rädsla efter ett tag

Men hur jag än vände och vred
försökte hitta lösningar och svar
Var det nog bara jag som led
all min energi och krafter det tar

Min enda tanke är att om den känslan är bortglömd
vad finns då mellan oss att hålla fast
om livet och kärleken är för oss tömd
är vi kanske bara varandras till last

Läs även andra bloggares åsikter om dikt, misstag, kärlek, anonym

This post was submitted by Mulna dagar.

Ännu en dag har lidit till sitt slut och som jag nästan alltid gör vid denna tid så sitter jag vid datorn och uppdaterar mig och mina vänner. Vilket underbart väder vi haft här nere de senaste dagarna och så nu i eftermiddags och i kväll så bara vände det helt. Jag tror jag hoppar över att gå ut med soporna. Fick ändå slänga ut dom på balkongen eftersom det stank om dom. Så dom ligger ju ändå inte inne, jag kan ta dom imorgon på morgonen.
I morgon ska jag åter igen till psykologen. Blir andra gången med min KBT behandling. Min första hemuppgift har varit att ”skriva ner någon situation där jag vill ha en förändring/som är ett problem/hinner.” Ska lägga upp vad jag kom fram till under veckan lite senare. Jag hoppas stenhårt på att KBT behandlingen kommer att hjälpa mig att ta mig vidare och inte hamna i alla mina tankefällor som jag gör. Men det är inte lätt att leva, det har man fått erfara tusen gånger. De tror jag ni kan hålla med om? Eller?
Nu blir det tandborstning, kolla om allt är avstängt och titta till det lilla barnet sen kan jag gå och lägga mig. Puss på er alla.

This post was submitted by SommarVind.

Varför pratar vi kvinnor och män inte samma språk…

Varför förstår vi inte varann utan att vara övertydliga? Och även om vi är det, så blir det missförstånd för det beror på HUR man säger saker oxå. Nu har jag hört så mycket av alla väninnor och allt annat folk genom hela mitt liv, så man kan ju nästan spricka!!! ”- Jo jag är lycklig” säger folk eller så läser man om det nånstans. Ja jag vet att alla såna relationer som ska verka vara så lyckliga kanske inte är det egentligen? Det brukar man ju läsa om oxå när det gått ett tag. Jaja men mer verkliga relationer då, så skrapar man på lite på ytan, eller lyssnar på nån som fått i sig lite alkohol, så är det ett eller annat problem som grumlar lyckan, eller alltid något som någon stör sig på (jodå även jag) och så grubblar man och funderar. Hm, jaså ja den personen har samma problem som den personen, eller som mig! Varför är det i stort sett liknande problem man får höra från väninnor och annat kvinnligt folk, trösten är att ja vaddå? Saknas en kommunikations-gen eller vad sjutton är det frågan om?

Ska det vara så omöjligt att finna en lycklig relation, ärligt till 100%!? Är det någon smart person som ärligt talat efter 1 års relation, fortfarande kan säga att ”ja, allt är helt perfekt! Jag eller vi är verkligen ärligt 100% lycklig???” Det känns ju nästan som om en sån relation är en myt… en saga… en sån relation finns inte!!! En rosa fantasibubbla! Eller? Eller är det så att man inte får vara så djup nu för tiden? Att man ska vara lite ytlig eller korkad och inte tänka så mycket? Kanske det bara är dom som inte orkar eller kan tänka så djupt som är lyckliga? Hehehe menar inget illa med det nu, allt kanske bara är som en stor rosa fantasi med en 100% perfekt relation. Ingen som krånglar med vardagliga saker och hjälps åt så gott det går och slipper tjafsa om saker som vem ska städa, tvätta, diska, laga mat och handla plus eventuellt intimt krångel… nej älskling inte ikväll, jag har ont i huvet, är för trött, är för stressad, har för mycket i huvet etc vi kan väl mysa nån annan dag? Vilket datum är det?

Trogen eller otrogen, varför ska det vara så svårt… när man är singel upplever och ser man mycket galet därute i stora vida världen! Men där tror jag äntligen kvinnor och män talar samma språk. Alla är lika på den fronten. Hallådär varför duger det inte med det ni har valt en gång? Det verkar vara en ständig jakt på nya lekkamrater i någon slags form, även om folk inte hamnar isäng då, men folk verkar vara helt hopplösa på att sätta gränser numera. ”Nej jag är inte otrogen!” Äsch nu har du missförstått allt, det där är bara en vän, kollega etc säger folk till mig men jag tycker kanske att de kört över gränsen för länge sent när de sitter där i varandras knä och surrar eller dansar tätt tätt på dansgolvet eller skickar sina söta mejl, sms etc. Gränsen är hårfin på detta område, otrogen eller inte? Människor jagar iaf efter nån form av uppmärksamhet och bekräftelse från andra, vare sig ni får för lite, lagom eller mycket uppmärksamhet och bekräftelse både psykisk och fysisk därhemma?

När är ni nöjda egentligen, och när är nog verkligen nog? Vad är lycka? Drömmer om att få höra om prinsen och prinsessan som lever lyckliga i det rosa slottet utan att vara otrogna någon gång tills döden skiljer dom åt. Inget krångel bara romantik! Finns dom år 2009? Eller är de bara en dröm?

Läs även andra bloggares åsikter om män är från mars kvinnor är från venus, män, kvinnor

This post was submitted by Lady AnonymousAgent.

jag skulle kunna bli världens bästa dörrmatta, jag tar hur mycket skit som helst utan att säga ett knyst. Jag kan inte säga vad jag tänker/tycker/känner när jag väl är inne i ett sånt ”samtal” med min pojkvän. Egentligen är det inget samtal, för jag pratar aldrig. Jag lyssnar, säger förlåt, försöker få honom att bli glad medans jag är ledsen över någon skitgrej han blivit sur över.

Han litar inte på mig pga av något som hände innan vi blev tillsammans, och jag kan tydligen inte göra något åt det?

Jag tycker om att festa (jag vill kunna göra det en gång i veckan), hitta på saker, grilla, åka och bada, träffa kompisar, resa. Han tycker absolut inte om att dricka (han söp som ett as tills han träffade mig), han är bekväm och ligger helst o kollar på tv än att åka någonstans.

Han tycker hela mitt liv kretsar kring att supa, vilket jag nu bara gör varannan helg eftersom han inte tycker om det. Det känns som om han vill göra om mig till någon jag inte är, bara för att han har fått ”supa av sig” ska inte jag också få göra det då?

Jag vill att det ska funka, men kanske är vi för olika, jag vet inte vad jag ska göra, känner mig så kluven. Jag är också så osäker i mig själv, vilket gör det lätt för honom att kontrollera, jag säger inte ofta ifrån eller vad jag tycker, hur ska jag bli bättre på det? Jag undviker det helst när jag vet att han blir sur, vilket allt jag har att säga emot gör.

Jag vet inte…. är trött på att inte kunna uttrycka mig face to face.

Inte min värld

Under min uppväxt

Började jag att inse

Att alla människor runt omkring mig

En efter en

Hade börjat att knäcka koden

Livets kod

De hade börjat att lära sig att spela spelet

Livets spel

Men jag kunde inte reglerna

Det kan jag fortfarande inte

För jag har inte velat veta

Allt stämde inte överens med den värld jag ville leva i

Jag hörde inte hemma i den världen

Så jag skapade min egen

Jag flydde

Bort från verkligheten

Omgivningen tvingade mig att återvända

Det var ett lidande

Men jag lyckades

Jag kan inte längre fly in i min skyddade värld

Den som så länge varit min trygga famn

Istället får jag lära mig

Att spela spelet

I den värld jag egentligen inte passar in i…

Läs även andra bloggares åsikter om dikt, dikter, världen, anonym, blogg

This post was submitted by Azeela.

Jag måste bara få av mig mina känslor & tankar, för jag vet inte vem jag ska prata med.okej..för ett år sen så var jag kär i en kille som jag var ihop med i en vecka. Sen gjorde vi slut, men vi fortsatte sms:a & så. Sen så i augusti när jag var på semester så skickade jag ett sms till min kompis och frågade vad hon gjorde. Och så sa hon att hon hade blivit tillsammans med mitt ex. Som jag fortfarande hade käsnlor för + att hon visste det också! jag blev så jävla ledsen och besviken. Men efter jag kom hem från min semester så började jag vara med henne ändå. Och hon pratar jämt om honom när vi är tsm & så sms:ar hon honom JÄMT! Jag blir helt jävla tokig! Och jag har sagt till henne att det inte är okej att hon sms:ar hela tiden eller att hon väljer honom före mig. Men hon fattar inte. Det kommer in i ena örat & ut genom det andra. Nu så är jag aldrig med henne. Jag är aldrig med nån på fritiden. I skolan har jag vänner att vara med. Jag känner mig så jävla ensam, sitter alltid hemma på helgerna. Jag orkar inte mer, jag är fan snart 15 år! Jag vet inte vad jag ska göra. Funderar på att gå till skolkuratorn och prata, men vet inte om jag vågar. I skolan är jag mest med killgäng i klassen.
Hur ska jag göra?

I går bestämde jag mig… jag kan inte gå runt å hoppas och drömma mig bort längre. Jag måste göra något för att det ska hända… För att allting ska bli bra igen.
Mycket saker händer i mitt liv… Positivt för stunden men sen blir de som vanligt bara skit utav alltihop.
Jag tillåter mig själv att bli kär igen… det är väl bra i och för sig… men han bor alldeles för långt bort för att det någonsin skulle kunna bli något mera.
Jag har förlorat min kropp som jag en gång älska, positivt är att den kan jag få tillbaka. Och det ska jag kämpa för och det är det min blogg ska handla om. Hur jag själv ska kunna gå vidare och leva ett sunt och händelserikt liv!

Mitt gamla jag levde fullo efter mitt eget motto;
Love life, be happy & have fun!

sedan hände något… som jag inte kunde kontrollera…som tog över min kropp…

Bulimin, olyckligt kär, ångest… vet inte vad som är värst!
vad jag vet är att jag kan inte leva såhär… jag vill inte leva så som jag gör nu. Jag vill må bra. Jag vill vara stolt över mig själv! Vägen är lång… men idag börjar jag min vandring. Jag är beredd på branta uppförsbackar, likaså kanande nedförsbackar. Men jag ska fixa det, en gång för alla.

Här och nu i dag lovar jag mig själv att jag ska ta mig själv till ett sundare och friskare liv!

De nya livet börjar här och nu…

Hur ska man göra då?? Hur fixar man att gå vidare efter ett år utomlands? Hur klarar man av att försöka sluta tänka på killen som bor på andra sidan jorden? Hur blir man av med sin bulimi? Hur inspirerar man sig själv att gå upp en timme tidigare på morgonen för att hinna med att träna? Hur slutar man äta glass och godis på jobbet när chefen säger att vi får äta hur mycket vi vill??? Är det verkligen bara att säga nej?

Ingen vet vem jag är, det är inte meningen nån ska få reda på det heller. Inget vet det här om mig. Därför kallar jag det här för min ”My own secret”

Men ni ska få veta lite om mej…

167 cm, ca 70 kg. Tränar regelbundet/så ofta jag hinner. Ser bra ut! Inget fel egentligen utåt sett… det är mest min insida som är instabil… min insida som består av ett inbördeskrig!
Jag vet att jag ses av många som en ”grymt vacker tjej, glad, rolig… ” Ingen vet någonting om vad som försegår inuti. Jag kan vara vem som helst på gatan. Kanske den tjejen ni spanar in på bussen, eller den ni ”skulle vilja vara som”. Men lika mycket som ni skulle vilja vara som mig skulle jag vilja vara som dej!

Den här bloggen kommer finnas till mest för min egen skull… men även er som känner igen sig i min situation.
Jag kommer skriva va ja känner/tänker m.m. här för de finns ingen jag känner för att prata med eller anförtro mig till. De skulle ändå inte förstå. De skulle bara säga att jag ska sluta äta så mycket så skulle allt bli bra. Men det är inte så lätt. När anfallen kommer är det som att någon annan tagit över min kropp och jag kan inte kontrollera någonting. Min inre röst försöker hela tiden hejda mig från att föra händerna till munnen… men det går inte kontrollera. De fortsätter att mata mig tills jag inte kan stå upp längre eller tills maten tagit slut. Sen får jag sån fruktansvärd ångest och måste få ut de ur kroppen så fort som möjligt innan de läggs på låren. Det är så här mitt liv är…bullimin har levt hand i hand med mig sedan 2007, vi lever som ett gift par. Men jag är beredd att skiljas… jag ska fixa det här. Jag har sagt det förut men har aldrig menat det så mycket som jag gör i dag. Det här funkar inte längre… det tär på mig något så fruktansvärt.

Ska börja dagen med att träna i alla fall… det är något som jag älskar att göra. Det får mig att tänka på annat och jag känner mig fri.
Body Pump och spinning blir det i dag… kanske yoga om jag hinner med.

Önska mej lycka till!

Läs även andra bloggares åsikter om kär, ångest, bulimi, anonym, blogg

This post was submitted by myownsecret.

fredagen blev ett jävla helvete, misstänker att jag aldrig mått sämre :S det gick från det ena till det andra o det slutade med att jag proppade i mig massa jävla tabletter med hoppet om att somna och aldrig vakna, men med den jävla oturen som jag har vaknade jag, med magvärk huvudvärk o kräkningar ! lyckades jävligt bra med att ta mitt egna fucking misslyckade liv, seriöst inte ens det lyckas jag med även om ja vill! fifan jag är nog den mest misslyckade personen i hela jävla världen! o det som är mest jobbigt är att ingen fattar, ingen ser att jag mår kasst, alla tror man har det så jävla perfekt för att man har frihet, för att man inte har tider och passa, för att ingen säger till dig vad du ska göra och inte göra, tro mig det inte såå jävla kul när man väl får den jävla friheten, jag hade gärna bytt ut mitt liv med någon som har en pappa som säger till dig att du inte får träffa killar, som säger till dig vilken tid du ska vara hemma! men nepp inte ens en jävla pappa har man, o vart tog mamma vägen ? det vet man inte heller! syster da? neeh hon skiter i dig helt o hållet! konstigt att jag inte pallar leva mer? konstiggt att jag vill slänga bort ett liv jag knappt har levt? NEJ tycker inte jag, snälla skjut mig! hoppa vågar jag inte, skära i den största blodådran så att jag förblöder nej jag e för feeg! tabletterna var min ända utväg men tillome dom svek mig! JÄVLAR VA MISSLYCKAD MAN ÄR! kom o hugg mig i hjärtat eller på vilket ställe du vill bara jag slipper leva! varför ska massa människor som vill leva dö av dumma anledningar varför kan inte psykopaterna bara döda mig istället? jag vill ju inte leva ändå!

oooh orkar verkligen inte mer!!!

aa it’s like what ever . behövde bara få ut detta eftersom ingen lyssnar!

Hej.
Mitt namn är ocdkid. Skulle så gärna säga mitt riktiga namn – men eftersom jag är rädd för att folk ska se ner på mig vill jag inte det.

Jag har levt med tvångstankar i cirka 10 år. FÖR jävla länge. Men faktiskt, det börjar kännas som en del av mig. Vem är jag utan dom? Vad är mina egna tankar?

Undrar om jag kommer fortsätta med denna blogg. Vågar jag?

Green Day är en stor hjälp + annan musik. All musik.

Läs även andra bloggares åsikter om musik, green day, tvångstankar, tankar

This post was submitted by ocdkid.

Idag började kvällen, när broshan ringde när jag satt och jobba. det var bara att lägga ner jobbet och dra in till stan, lite synd jag hade verkligen behövt jobba undan lite för att verkligen kunna slappna av. drog på mig min ghetto mössa, har verkligen inte hunnit gå till frissan och när jag var där senast var det någon liten horunge från Irak som inte kunde hålla käften. har försökt spara håret några månader nu och börjar få långt för att vara jag. jag var inte så sugen på att dra in till stan men när jag hoppade på bussen och drog på skön trans i hörlurana så började humöret flippa över till soft.

När ja satt på bussen till city så kände jag att jag måste lugna ner mig jag var uppe i varv och taggad som fan, hadde nån tittat lite snett så hade jag sänkt han. Drog på lite paul pott i lurarna för att chilla. tyvärr så lägger musiken av när det kommer ett sms så jag blev störd hela jävla tiden. jaja kom in till city och ringer broshan och sa hat han och grbbarna satt på söder så jag hoppa in i en cab oc drog dit. stället hette arken och helt jävla gömmt på medis, soft ställe och en riktigt skön ägare som snackade på.

Läs även andra bloggares åsikter om medis, stockholm, kväll

This post was submitted by shogun.

Jag har ingen att prata med helt fullt ut, även om mina närmaste kompisar alltid är helt underbara och alltid ställer upp – så kan jag inte berätta allt. Så nu har jag skaffat mig en anonym blogg, för jag måste verkligen få skriva av mig.

Mamma och Pappa, jag gör det för att jag älskar er och ärligt talat nu så orkar jag nästan snart inte mera. Det måste få ett slut!
Jag har ont i huvudet varje dag, ont i magen varje dag – ont i hela kroppen, varje dag…
Jag är så van vi att folk skriker åt mig nu att jag inte längre reagerar på det. Jag tar det som om det vore att någon pratade med mig.
Mamma, du skriker jämt. Förlåt, men det är faktiskt nästan jämt.
Jag vet att du har haft en jobbig barndom, men det är ingen ursäkt för hur man behandlar sitt eget barn. Även om du aldrig har misshandlat mig fysiskt, så känns det verkligen som om du misshandlar mig psykiskt nu.
Mamma jag älskar dig, det gör jag, men jag vill inte må dåligt längre. För det påverkar mig bara mer och mer. Du får mig att känna mig ganska värdelös.

Har du tänkt på att det är de mest fjantiga saker du blir arg och skriker för?
Jag minns en speciell gång och den gången kommer jag nog aldrig att glömma.
Jag var kanske runt 13 år och hade precis kommit hem från en kompis. Jag var 15 minuter försenad hem. Du skrek så på mig när jag kom innanför dörren och jag bad om ursäkt för att jag var försenad. Du skrek ”Nu jävlar är jag så förbannat trött på dig!” medans jag satt och åt kvällsmat. Jag satt och grät och grät och grät, men du bara fortsatte att skrika. Du skrek hur hemsk jag var och att jag hade minnsan 2 veckors utegångsförbud nu. Men en det är en sak du sa som jag nog aldrig kommer att glömma – ”När jag är klar med dig ska du ligga som en jävla blöt fläck på golvet”. Det gick så långt att jag bara vill springa därifrån, så jag sprang ut till vardagsrummet – men du sprang efter och tog mig i armen. Jag minns hur min storasyster kom in springande och frågade vad fan du höll på med. Sen minns jag inte mera.

Jag har varit hos 2 olika kuratorer på min gamla skola, och jag tänkte ”Yes, nu kanske jag inte behöver prata med någon kurator” när jag började gymnasiet, för jag trodde att du skulle skärpa dig. Men nu har allt bara blivit värre.
Jag är så fruktansvärt trött på dig Mamma och dina kommentarer, trött på att inte vara bra nog, trött på att vara fel. För det är precis det du säger till mig med dina kommentarer om mitt utseende, om mitt beteende och om min kropp. Att jag är fel.
Jag har försökt med allt för att du ska se mig, för att du ska fatta någon gång.
Jag har skrikit de mest dummaste sakerna till dig, som t ex ”jävla kärring, fitta, idiot osv.”,
jag har skärt mig i armen (och jag vet att jag sagt till de flesta att jag gjorde det med en kompis för att ”testa hur det kändes”, men egentligen så är det så att jag gjorde det mitt i natten när jag var 14 år och satt och grät över hur otroligt less jag var på livet. På hur det var här hemma. Förlåt.), jag har testat med allt Mamma – men du förstår inte.
Ärligt talat, så tror jag att det skulle bli hundra gånger bättre om du och Pappa skildes. Det är hemskt att säga det, men jag vill att ni skiljs.
För sättet du trycker ner honom på är inte snällt. Det är ren elakhet, och jag vill inte att min pappa ska dö innan han fyllt 50 pga en hjärtattack eller något liknande.

Och jag vill inte vara ledsen mera, jag vill inte gråta.

Jag vill att du ska vara glad Mamma och att du ska må bra. För just nu är det ju ganska uppenbart att du inte mår bra. Du behöver hjälp.

Andra bloggar om: anonym, misshandel, mamma, pappa

This post was submitted by jsmw.

Jag provar att blogga…! Kanske känns det bättre eller sämre.

Idag har allt varit piss och pina. Jag har galet ont i kroppen, är förkyld och allmänt nere. Har legat i sängen hela dagen.

Jag förstår inte att man kan må så här dåligt.
Jag har svår panikångest och social fobi.
och det är vad jag tänker blogga om…

// theredrosegirl

Läs även andra bloggares åsikter om deprimerad, förkyld, panikångest, social fobi

This post was submitted by theredrosegirl.

Nu är det såhär att jag har försökt banta ett jäkla tag nu, men jag klarar det aldrig helt. Därför har jag länge velat skriva blogg eftersom det då blir lättare att klara av det. Men jag vill ju helst inte visa det för mina kompisar och så, så därför tänkte jag blogga anonymt!

Läs även andra bloggares åsikter om banta, anonym, anonymt

This post was submitted by Emilia.