Anonym blogg

Hej! Vad skönt med en blogg där man kan skriva precis vad man vill utan att någon vet vem man är. Det jag vill skriva om är att jag är kär, väldigt stormande jättekär men i en person jag inte kan få. Personen ifråga som jag älskar är gift sedan lång tid tillbaka och verkar lycklig i sitt äktenskap. Jag träffade honom genom mitt musikintresse för drygt ett år sedan. Jag spelar ett instrument en gång i veckan och det är då jag träffar honom. Det värsta är att jag inte vet om jag ska fortsätta spela, det är så jobbigt att se honom, vara så kär och veta att jag inte kan få honom, samtidigt älskar jag att spela och vill egentligen inte sluta. Vad ska jag göra? Är det någon som kan hjälpa mig? Hälsningar från den olyckliga bloggflickan

Jag vill kyssa en annan man, jag vill hångla med en annan man som gör mig knäsvag. Jag vill bli upptryckt mot en vägg, smekt över hela kroppen kysst hett och passionerat… Han är mörkhårig och har bruna vackra ögon, han är snygg, så där fotosnygg så man blir helt … Knäsvag…
Han är vältränad men ingen bodybuilder, när han står i bara kalsonger så sitter dom åt lite där bak på ”kärlekshandtagen” det är inte mycket bara lite lite lite till hans vältränade rumpa…
Jag vill kyssa han över hela kroppen, kyssa hans platta mage, hans sexiga hals, jag vill känna doften av hans sexiga parfym, så där lagom, ingen stark doft bara så man anar den…
Jag vill ta på hans starka armar, bli smekt av hans stora händer…
Jag vill kyssa en annan man, en man som gör mig knäsvag och får mig att känna mig speciell igen, en man som hetsar upp mig och gör mig kåt bara genom att möta min blick…

Jag har sågat dem, dissat dem och tyckt att alla som bloggar bara tar onödigt med plats. Men nu, likt den där gången jag svor att aldrig ha på mig tights, ”caved” in och vill göra min röst hörd ute i cybervärlden. Jag har för mycket ”myckenhet” i mig som bara måste få komma ut! Omvänd blogg-häcklare kryper till korset? Vi får se…

This post was submitted by nubian_queen.

vill ha tröst och omtanke men när man får så måste man ge något tillbaka. Sex eller verka glad och kär.
Vill inte mer och känner mig så arg ledsen och frustrerad över min situation. Har hamnat i träsket ( utmattningsdepresion) och vet inte hur jag skall ta mig ur det. Är ju en duktig kvinna.
vill bara komma bort från allt och jag menar allt! Vad är meningen med allt. Låter som en klyscha men menar det verkligen. Vad är meningen?
Krama livet ni som kan.
Leja

För ett tag sedan började jag med en spännande väldigt hemlig lite hobby, som sexvärdinna, i början kändes det det lite konstigt och kanske lite lustigt men jag tror jag börjar få grepp om det nu.

jag är deprimerad. tydligen så är det ett släktdrag som jag fick reda på när jag läste min mammas dagbok. hon skrev den när hon var ca 40 och jag ca 7 år. i den stod det bland annat om hennes sexliv, hur hon var otrogen mot min pappa (som hon aldrig berättade) och om hennes innersta egoism dvs de mörka sidorna av hennes och, obviously, min personlighet. jag är en kopia av henne den enda skillnaden är att jag insåg nu att jag inte mådde bra och mamma väntade tills hon hade den perfekta familjen att inse att hon inte mådde bra så hon var tvungen att förstöra den. hon skilde sig nämligen med pappa när jag var knappt åtta år. det värsta med otroheten är inte att hon gjorde det utan så många andra saker. 1: hon berättade det aldrig, jag har gått runt i nästan 10 år och trott att de (mina föräldrar) bara slutade älska varandra. det var motivation så det räckte för mig. 2: hon har alltid varit så snäll och nästan den bästa mamma man kan tänka sig, eller ja, inte perfekt direkt men hon har i alla fall sett ut som om hon brytt sig. och det är just det hon har sett ut som om hon brytt sig, men efter jag har läst vad hon har skrivit och letat noga i hur jag skulle betett mig i hennes situation så vet jag inte om hon verkligen bryr sig. jag kan med säkerhet säga att så är hon lite lat i sina beslut (jag är lat, suprise?!?) och hon skrev det skälv. innerst inne är hon en mycket egoistisk person men har en påspeglad varmhet och empati på utsidan. jag hatar att jag nu beskriver mig själv samtidigt som min mamma. men nu är det dags för nummer 3: med den här kunskapen som jag nu har, ska jag säga något till min brorsa? han som är plugghästen och den som inte är lat dvs mer lik pappa och som jag skulle hata att se sårad. jag vill så gärna inte se mammas dåliga sidor komma upp ur hans personlighet(depression, egoism) för jag älskar honom mer än allt annat på denna jord! 4: ja, det finns en fyra! den är mer en utveckling på trean och tvåan men, men… jag älskar men hatar samtidigt att hon är indirekt och direkt skyldig till hur jag har det och har haft det hela mitt liv. men jag kan inte säga att jag vet för jag vill inte förstöra de få bra sakerna som finns i mitt liv.

jag har en sak jag älskar att göra, en hobby. jag har aldrig haft en hobby tidigare i mitt liv men nu har jag det. gissa vad mamma gör då, hon förbjuder mig att göra det. för hon vill inte att jag skall sitta stilla så länge. jag älskar nämnligen att se på filmer.

ibland så kan jag faktiskt le, skratta och vara riktigt glad. jag har en kompis som jag regelbundet är med typ en gång i veckan. jag kan faktiskt säga att jag mår bra hela tiden när jag är skolan nu för jag är äntligen ensam tjej i min klass. allt blir så enkelt… inga jobbiga känslor och jag kan faktiskt koncentrera mig. jag sa väl att min brorsa var plugghästen? jag är tvärtom, sure jag är smart, men hatar att plugga. den enda gången jag faktiskt kan ta in något är när jag är i skolan och det kan vara lite svårt eftersom jag går andra året på gymn. det blir inte mycket tid över på lektionerna för mig att plugga som jag brukar kunna göra.

det var den glada biten, jag kan väl nämna vissa andra saker som när min brorsa kommer hem från lumpen och vi ser på stargate sg1 serie tillsammans eller att jag har kusiner som jag tycker mycket om eller kanske t.o.m. hur jag ibland lyckas se en film eller två på kvällen efter mamma gått och lagt sig.

jag kan börja snacka nu om hur hela mitt liv ser ut men det är inte vad som står i titeln, eller hur? jag ska snacka om något som de flesta inte förstår sig på, hur jag aldrig kan vara normal för att jag har den otroligt jobbiga tendensen att ge upp. wow säger du som faktiskt tycker det låter lite lamt. men blandat med lathet och depression så är det ett mirakel att jag fortfarande har mina mvg:en intakta och min kusiner ser upp till mig. som sagt, jag kämpar varje dag, med att inte ge upp. vänta lite… hur skrev jag nu… jag ska ge upp med att ge upp eller kämpa med att kunna kämpa. hm… tricky… kommer du på hur det funkar så är du gud och jag har redan dött av självmord för flera miljoner år sedan!!!

jag tror ända att även om de här jobbiga tankarna dyker upp i mitt innersta varannan dag så kommer jag aldrig att ge upp på LIVET! antingen så vågar jag inte eller så är jag för lat för det. nämnde jag någonstans att jag är väldigt asocial och blyg, nej, inte? i så fall så kan du väl dra slutsatserna för dig själv om mitt ytterst obetydliga och drömmande liv.

detta citat handlar om någon som skulle ge allt till någon annan även om den inte hade något att ge förutom ens egna drömmar. vem är jag? den som ger eller tar?

HAD I the heavens’ embroidered cloths,
Enwrought with golden and silver light,
The blue and the dim and the dark cloths
Of night and light and the half light,
I would spread the cloths under your feet:
But I, being poor, have only my dreams;
I have spread my dreams under your feet;
Tread softly because you tread on my dreams.

W.B. Yeats (1865–1939)

nästa gång jag skriver ett inlägg blir det om min uppfostran och den person jag är nu, dvs en tjuv och en lögnare!!!

Över huvudet svävar örnar
Alltid på jakt och med blicken ner
Ord kan alltid skada
eller åtminstone en reaktion på det man ser.

Aldrig nånsin tanken
Att det man var lever kvar
Aldrig nånsin tanken
Att örnar ger mig svar

örn.jpg (2 KB)

Ok, så här är det.

Jag är ogammal, ofet, odum, oointelligent o.s.v. Alltså en bra människa med goda egenskaper. Anledningen till att jag väljer att nämna en negativ egenskap och sen kör en Norrlänning och sätter ”o” framför när jag ska beskriva mig själv är för att jag också är väldigt ödmjuk och jag tycker det låter lite mer ödmjukt att säga ”ogammal och oful” i stället för ”ung och snygg”. Det blir dock lite konstigt när man ska köra en Norrlänning på ett ord som börjar med o, typ ointelligen eller osympatisk.

Nu till sak.

Jag fick stans bästa brud på sent 90-tal, vi gifte oss, köpte hus och hon blev snabbt med barn, vi låg mycket
Ja, innan hon blev med barn så låg vi otroligt mycket, överallt och hur och när som helst. Hon var bäst och hon tyckte att jag var bäst. Hon tjatade om att min dick borde avgjutas och massproduceras så att alla världens kvinnor fick ta del av den perfekta skapelsen. Jag kunde vakna mitt i natten av att hon låg och kelade med den, hon låg nära och andades på den och kysste lite och rätt som det var så låg vi igen.

Så hon blev till sist gravid. Jag tror det var efter en underbar åktur på en hård säng i ett Hostel i Skottland, året var 1999 och det var både början och slutet. Det var början på vårt gemensamma vuxenliv som vi delat sedan dess men det var slutet på vårt sexliv. Vi har iofs fått 3 barn till sedan dess men det är ”one shot one kill” som gällt, som i filmen Sniper ni vet.
Sist vi låg blev hon gravid med vårt fjärde barn och det blev en liten tjej som nu har lärt sig gå, så länge sen var det, förstår ni???
Det ligget var det enda ligg 2009 och vi låg en gång i oktober 2008 också men innan dess minns jag inte när det var riktigt.

Jag har försökt intala mig att hon nog har fysiska problem eller att hon skäms för något. Kanske tycker hon att hon är ful där nere eller så har hon massiva flytningar, vad vet jag. Det kan ju såklart vara så att hon är helt okåt också, generellt eller bara på mig, ingen aning. Generellt hoppas jag i så fall. Men kan det vara så att en kvinna i 30-årsåldern aldrig vill ligga? Det borde väl rinna till ibland?
Det är heller inte så att jag bara blir utan ligg, jag är helt utan sex i alla former. Ingen oralsex, inga smekningar, hon sover med massa kläder på sig, BH, tröja, trosor och mysbyxor och försöker jag komma innanför något plagg så bara hon ålar sig undan och är jävligt tydlig med att jag bör ge upp omedelbart.
Jag sa till henne häromdan att jag piercade ollat för ett och ett halvt år sen, hon trodde mig inte men jag såg att hon blev osäker på om jag talade sanning eller inte, haha, så jävla sunkigt! Jag skulle kunna gjort det och hon hade inte märkt det. TRAGISKT!

Så vad faan tar jag mig till? Jag är kåt så det räcker och blir över. Skulle kunna donera hälften av min kåthet till henne så skulle vi ligga 3 gånger om dan, så kåt är jag. Jag tror inte på reinkarnation så det är det här livet som erbjuds, sen blir man jord. Jag vill inte leva resten av mitt enda liv utan sex men jag älskar min fru och mina barn och det känns jävligt lågt att börja snacka separation pga ett obefintligt sexliv. Jag tror dock att de flesta hade gett upp vid det här laget.

Hon älskar mig, det tvivlar jag inte på. Hon säger det med inlevelse flera gånger varje dag och hon är alltid så snäll mot mig.

Vad har jag för alternativ?
Jag har sagt till henne att hon borde kolla med en doktor om hon har problem med nåt. Tror inte hon gjort det och tror inte hon tänker göra det. Jag har ingen lust att sätta mig hos nån rådgivare och låta tragisk heller. Otrogen vore jävligt skönt att va men jag skulle inte palla det psykiskt. I så fall skulle jag berätta det för henne innan. Jag vill ligga, du vill inte, min snygga jobbarkompis vill. Ska jag ligga med henne eller vill du ändra dig? För jag tänker ligga innan snön faller så det är upp till dig.
Kan man säga så?

Det finns ju dockor man kan köpa som ser ut som riktiga tjejer, en sån kanske skulle kunna få ligga med oss i vår säng. Men de är dyra som svin och ungarna skulle nog undra varför jag har en full size porrdocka i sängen.

Kom med lite tips och råd nu. Vad ska jag göra? Vad hade ni gjort. Seriösa kommentarer nu tack.

Jag trodde jag skulle klara av att glida igenom de sista tonårsåren utan att någon skulle märka något. Kanske gör jag det med nöd och näppe, jag kan inte hålla inne allt. Det kommer en dag då inte ens mina lögner kan skydda mig från att leva med ett hemligt lidande. Men jag litar heller inte på att någon någonsin kommer att försöka förstå, försöka hjälpa mig, ta hand om mig, eller rent av upptäcka mig. Jag är ”doomed” så att säga. Det enda jag kan göra är att försöka hålla ut och försöka att vara glad så länge jag kan.

Jag hade en av de bästa dagarna på länge idag, min kompis och jag käkade lunch tillsammans med några i min klass, jag gav bra råd till en tjej som behöver mer vänner och jag satt i två timmar på min mammas jobb och drack varm choklad och åt en chokladboll. T.o.m. Matteprovet gick bra även fast jag inte pluggade (MVG!?!). Min dag skulle också se bra ut på em: se på lite serier, duscha, bränna ut en film och göra struvor med mamma

Det är ju jul, och jag var faktiskt glad över att jag hittat så bra presenter i år… Men så kommer Ulf (mammas sambo) med en tidning i handen och börjar prata om ansvar som unga vuxna har i hemmet, jag vet att han bara mena väl men han sköt ändå en pil i min akilleshäl och jag klarade inte av det. Satt i en kvart kanske längre på taket av parkeringshuset bredvid. Jag grät, men ingen såg mig, ingen hjälpte mig, upptäckte mig, förstod mig…

Är det så här framtiden kommer att se ut, jag kämpar med att bara klara av en dag, alla andra pratar om ansvar, jag ljuger så att andra skall tro att jag är en av dem. Dem som jobbar, dem som pluggar, dem som… TAR ANSVAR!!! Jag är LAT, jag är LAT och det finns inget, INGET, som kan göra något åt det. Jag har försökt, jag har bett, jag har gråtit, jag har testat nya saker, jag har skaffat mig mer vänner, jag har en bra klass, jag har den bästa brorsan någonsin och ändå klagar jag, ändå bryter jag ihop, ändå orkar jag inte med dem sakerna som är självklart för andra.

Se det såhär (lite fakta): Jag har precis börjat borsta tänderna på allvar efter ÅR av problem, jag försökte ta självmord på min födelsedag, jag har inte tränat någon gång utanför skolan sen mamma tog med mig till gymmet på hennes jobb (ca: 9 mån sedan) och jag behöver det annars tar min rygg stryk (scolios). Dessutom så ser jag på film mitt i natten för att mamma har förbjudit mig att se utan sällskap, vilket leder till att jag vaknar upp 20 min innan jag måste gå hemifrån… VARJE dag!

Men jag gläds av julen, av att mamma och jag skall göra struvor idag, att all lärare tycker om mig, att det går bra i skolan, att jag har en bra klass, att jag hjälper andra hitta nya vänner, att jag kommer närmare mina egna vänner, att min brorsa kommer att få den bästa julklappen EVER, men bäst av allt är ändå att julen är här och vi har LOV! (jag är ju trots allt en tonåring och blir mycket glad när skolan är slut, dessutom ska vi få bärbara datorer till våren )

Vid jul kommer jag att vara glad,
om det slår jag vad!!!

Hur ska man bära sig åt när man ser en väns droganvändande eskalerar och personen bara prövar värre och värre saker.
Jag vet inte vad ja ska ta mig till, hon försör sitt liv och skiter i allt bara för att ta droger.
Hur kan man påverka en person som inte vill lyssna?
Hur kan man få nån att se att den faktiskt går emot de värderingar den länge såg som sanna? Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill inte ha detta på mitt samvete längre.

Hej världen
Så det är alltså här man bloggar anonymt.

Har egentligen redan en blogg. Fast det är en blogg utan tankar. En blogg med bara ord. Ord som flyter ihop med varandra och som inte riktigt har någon betydelse. Det är aldrig på riktigt.

Här kanske jag kan närma mig själv på ett annat sätt. En plats där ingen som vet vem jag är läser. Det är befriande.

Men vem är jag? Jag vet inte. Just nu känner jag mig väldigt ensam. Och vilsen. Jag känner mig så otrygg i den här stora världen. Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Låter som världens vanligaste tonårsdilemma men det är väl precis vad det är.. antar jag.

Jag tänkte tänkte placera ett utdrag ur min dagbok här, som jag skrev för väldigt länge sen. Det är väldigt mycket mina känslor. Och tankarna hamnar på rätt plats. Det är så här jag känner. Mörkt, deppigt. Inget leende på läpparna.

Utdrag ur min dagbok:
Att dagdrömma är det bästa jag vet. Låta fantasin skena iväg och ta mig på nya äventyr.

Det trista med drömmar är att dom nästan aldrig går i uppfyllelse. Mina drömmar, är i vilket fall som helst, inte verklighetstrogna.

Det är därför jag ofta drömmer om att komma bort från allt. Jag springer. Låter inte verkligheten hinna ifatt. Bort, bort från allt. Jag hamnar i en helt annan värld. Jag blir en annan människa, blir förälskad, älskas, hyllas, skrattar. Jag mår bra. Bättre en bra. Jag är förundransvärt lycklig.

När jag sedan vaknar upp sticker det lite i bröstet. Det är så långt borta. Och snuddar man det hela, leker man med tanken, försvinner det längre bort. Och sedan är det alldeles mörkt

Mitt första inlägg. Och det blev väldigt djupt, he-he. Får väl skylla på höstmörkret. Eller nåt.

Kram på dig om det nu är någon där ute som läser. Hejdå~~

Nattens mörker är för mycket.
Jag orkar inte vara ensam med mina tankar. Allt bara snurrar runt i huvudet. Vad ska man göra. Skära,spy röka, dricka, hoppa?

Jag är kär, ja visst är det fantastisk!?
Jag är också mamma och gift – visst är det fantastiskt!?
Men så underbart tänker du, barn, make och fortfarande kär men jag är kär i någon annan visst låter det inte lika fantastiskt längre…

Drömmar man har fallerar med tiden, livet blir slätstruket, ihågligt och tråkigt då möter man någon någon som får det att pirra i kroppen, någon som får en att känna sig som 15 och kär i skolans snygging.
Det pirrar i min kropp, jag ler varje gång han skickar ett sms eller ringer.
Han är mysig, söt, omtänksam… Han bryr sig om mig. Han ser MIG.
JAG den annars osynliga mamman blir sedd, uppskattad. Jag är inte mamma när jag är med honom jag är JAG, en person som sedan länge varit bortglömd och undantryckt får nu stiga fram.
Jag är snygg i hans ögon och han säger det till mig.
Han tar HAND om mig när ingen annan gör det.
Han BRYR sig…

När min man kramar mig drömmer jag mig bort till honom, till hans famn, hans härliga kropp…
När min man ”älskar” med mig är jag någon annanstans, hos någon mycket mer fantastisk…
Någon som tar på mig, någon som tycker om min kropp med alla dess skavanker, någon som säger att jag både är vacker och sexig… Hur kan man inte älska en person som uppskattar en så?

När sa min man något sådant senast?
va det 5 år sen eller va det 10?

Det har inte bara med sex att göra…
Min förälskelse och jag är så lika. Vi tänker lika, vi tycker lika, vi GÖR lika… Det är som vi tar orden ur munnen på varann… Som om vi var menade för varann…

Jag är kär men inte lyckligt kär… eller…?

Vågar jag tro på den lycka jag känner? Efter så många år, så många försök att kunna få det att fungera. Äntligen känns allt helt underbart! Jag känner din kärlek, jag känner att du älskar mig. Och att du verkligen vill få det att fungera.
Men kommer det att göra det?
Kommer jag kunna lita på dig 100% att du inte gör om samma sak igen? Så många kvinnor, så många lögner, så många svek.
Men jag älskar dig!
Jag vill så görna tro. Tro på dig min älsklig.

du fanns där och hjälpte mej.
men jag ändra mej, och trodde jag skulle bli bättre till dej då.
men jag lärde mig en sak.
även om man älskar en så mycket, att man gör allt för den.
så tar allt slut nån gång.
en dag kmr vi alla dö.
men det som gör ont är att jag inte kan säga hur jag känner för dej.
för utan dej, är jag inget..
ingen förutom du, kan få mej må bättre.
ingen förutom du, kan få mej gråta så dumt mycket.
jag ångrar aldrig att jag träffa dej.
Jag ångrar att jag inte tog vara på tiden med dej.
och att jag inte kunde säga hur jag kände för dej.