Anonym blogg

Det har man ju läst!
Kvinnornas topp är vid 40 – då börjar livet igen…..
Jag fattar ingenting.
Jag tycker verkligen inte det. Snarare känner jag att jag har fastnat i någon slags ”kvinnofälla” där jag gör allt ”hemmaarbete” och min man gör annat som killar gör…..
Vad fan? När städade han sist? Jag minns inte. Kanske var det för ett halvt år sedan när han fyllde?

Ja ja…jag får skylla mig själv. Men jag kan fan inte låta hemmet förfalla för att jag skall ”lära honom” att städa. Föräldrarledig som jag är så är jag ju hemma hela dagarna och då vill jag ha snyggt runt omkring mig.

Jag är inte kär heller.
Fan…jag vill vara kär. Jag vill vara störtkär. Förälskad. Jag vill verkligen se på min man och känna ömhet och glädje…men det gör jag inte. Kanske borde jag lämna honom? Förmodligen borde jag det. Men med två små barn är det vekrligen inte lätt.

Jag är verkligen störtkär i mina barn. Jag älskar vara med dem. Om jag kunde känna en liten del av allt jag känner för mina barn för min man så hade livet vart bra. Men jag är så less. Jag vill bo själv med barnen men jag kan inte bryta upp. Jag kan inte.

Jag klarar inte av att leva ”varannan vecka” -livet. Jag dör utan mina barn. Dör….

Varför kan man bara inte bli kär i honom igen?

Hejsan alla som läser detta! Känner att jag behöver skriva av mig lite. Och vill inte att alla i min omgivning ska veta exakt hur jag känner och exakt hur jag mår. Jag har en pojkvän som är lite äldre än mig. Han är 5 år äldre än mig. Och jag tror att jag är gravid. Eller det känns så. Min dröm är barn! Och har alltid velat ha barn. Men jag vet inte hur min mamma hade reagerat om jag berättade det för henne, jag är rädd för abort. Sen så vill man inte heller ta bort ett litet liv som växer i ens egen mage. Det är ju mitt eget isf. Och jag skulle älska det mer än allt. Men frågan är om min kille känner likadant? Jag vet inte och jag är för rädd för att fråga honom också, för jag tror inte att det blir det svartet jag föväntar mig att det ska bli. Jag vet ju att han också vill ha barn. Men inte om han vill ha det med just mig. Och just nu. Jag går fortfarande i skolan och försöker kämpa så gott jag kan för att få dom betygen som jag vill ha när jag går ut. Ibland får jag för mig att magen växer. Jag blir självklart glad. Men jag inbillar mig bara. Jag ska snart ta ett grav test å se om jag verkligen är det. Och om jag nu är det så vet jag inte vad jag ska välja ? Och hur jag isf ska berätta det för min familj och min pojkvän? Sen så vet jag inte om jag vill heller, jag och min kille har det inte speciellt bra heller. Jag försöker få allt så bra som möjligt. men jag lyckas inte alltid så bra. Tack till er som tog er tid och läste detta. / orolig tjej

Vi försöker få barn.
Är nu inne på tredje försöket och jag vet att det inte är någon tid att prata om. Men oron finns ändå. Är det något fel på nån av oss?

Och alla frågar och tjatar om när ska ni skaffa barn? Varför ska inte du dricka idag, är du gravid? Du ser trött ut, är du gravid?

NEJ DET ÄR JAG INTE!

Och nu har jag fått reda på att några nära vänner har börjat förska de med. Och jag slår vad om att de lyckas före oss. Och se på mig; jag börjar se det som en tävling! Det är fan inget att tävla om. Jag borde vara glad för dem om de lyckas.

Inget vet om att vi försöker utom vi själva. Så jag har ingen att prata med om varken oro eller de sjuka tankar om tävlande som dyker upp.

Jag trodde att när man bestämde sig för barn skulle man ta det som det kommer. Inte som nu sitta och vänta på att mensen inte kommer och sen tjuta när den gör det.

Om ungefär två vekor får jag reda på om det tog sig den här gången. Väntan mellan ÄL och mens är oändlig.

Och de säger ju att om man stressar så blir det inget. Och vad gör jag; jo jag stressar.

Min sambo vill inte heller prata så mycket förrän vi vet att vi KAN få barn. Så därför känns det som att jag tappar fokus på vad det kommer att innebära när man väl har barnet. Nu går allt ut på att få barnet att börja växa.

Ibland känner jag mig bara så ensam.
Kommer garanterat skriva här igen.

Jag är fortfarande inte säker på hur jag känner. Älskar min familj men känner att det är något som saknas…SPÄNNING!! Min tonåring kantades av mycket fester, killar och sex…vilket resulterade i att jag blev med barn. Det var absolut det bästa som hänt mig. Jag avslutade gymnasiet med min lilla bebis med mig på skolan, började på universitet och har nu en universitetsexamen. Har lyckats fått fast jobb i dessa svåra tider och fortsätter att läsa olika kurser för att vidareutbilda mig. Nånstans där i mitten träffade jag min prins. Vi blev ett par men det visade sig att det inte var rosenrött att inleda ett förhållande…Problem med droger och psykisk ohälsa var hindret. Men det har vi övervunnit och en liten kille till har vi fått….allt ska vara underbart nu, vi är en trygg familj, bra ekonomiskt osv….Men vad är det då egentligen. Kan det vara så att jag har gett å gett hela mitt liv å nu kanske jag inte har så mycket att ge. Känner mig instängd, vill vara fri som en fågel. Hoppas att denna känsla går över snart för jag vill verkligen vara lycklig med min älskling, älskar han över….

Läs även andra bloggares åsikter om kär, galen, barn, fest

This post was submitted by Mosseposse.

För 3 år sedan blev jag mamma till världens underbaraste son, han va en väldigt lättskött bebis o åt o sov bra. Men nu har han kommit in i trotsåldern o jag känner att jag inte klarar av honom längre.. Inte själva trotset, men jag känner att jag inte vill vara mamma längre.. Under hans första år så flyttade vi (jag, sonen o sambon) 3 ggr, beroende på jobb osv.. O någonstans där tappade jag mig själv, vad jag vill göra/jobba med.. Nu läser jag iofs till undersköterska, klar till jul, men jag vet inte om det e det jag vill jobba med..
O sambon o jag har inte världens bästa förhållande, vi e ganska olika o passar väl inte ihop.. Men jag kan aldrig prata med honom om vårt förhållande, för antingen kollar han på tv, läser, leker med sonen eller bara e för trött.. O jag tror att min frustration över det går ut över sonen.. Jag har upptäckt att jag trivs bäst när jag e helt själv Hade det funnits någon tävling för världens sämsta mamma hade jag vunnit den.. Jag orkar aldrig engagera mig o leka med sonen. Ibland läser jag sagor för honom, det händer även att jag leker med honom men det e sällan.. De senaste dagarna har jag känt mig irriterad o blivit lätt arg på sonen Jag klarar inte av honom själv, känns bäst när någon annan oxå e hemma.. Det har gått så långt att jag funderar på o flytta ifrån sonen o sambon, för har fått för mig att det e bäst för sonen.. O försöker jag prata med sambon om mina känslor så säger han bara åt mig att flytta om jag inte klarar av sonen.. Varje gång jag försöker prata med honom så tycker han jag klagar.. Jag känner mig så j-vla ensam, har ingen o snacka med om dessa känslor, därför startade jag bloggen, för o kunna iaf skriva av mig…

Läs även andra bloggares åsikter om barn, mamma, baby, barn, anonym, blogg

This post was submitted by vilsen.