Anonym blogg

så glad, så glad, men ändå så väldigt ledsen. Alla tusen tankar som virvlar genom min hjärna varje gång du ser in i mina ögon, alla kännslor som bubblar innuti som jag bara pressar ner, bort, undan. Jag skulle så gärna kyssa dig. Så gärna ha dig nära nära nära. Hålla din hand mörka kalla oktober kvällar. Men det kommer aldrig att bli så. Och nästa år kommer jag inte träffa dig mer. Vi kommer inte ses varje dag. Och alla mina vänner kommer också vara borta. Det kommer bara vara jag och jag kommer vara så ensam. Men jag älskar dig ändå, fast än jag vet att det är omöjligt. Fast än jag vet att det aldrig kommer att bli så. Och det gör mig så ledsen. Att se in i dina ögon med gåshud på hela kroppen, men inte kunna säga något annat än vad det än var du frågade. Jag undrar om du minns förra vintern. Alla sms:en… De är borta nu, det finns inga tecken på att de någonsin existerat utom inom mig och kanske inom dig. Jag undrar om du minns, om du tyckte det var speciellt. Om du bet i din kudde varje kväll? Om du skrattade i din ensamhet av ren skär lycka från ett enda litet sms. Jag tror inte det. Men jag kan inte låta bli att hoppas.
Men jag är inte dum jag vet det redan – det kommer aldrig bli du och jag.
-Teff.

Att leva i ett förhållande är helt underbart…eller?
Jo det är det verkligen, känna trygghet, kärlek och allt det där…Men hur känns det egentligen när det har gått ett par år. Det har kommit ett eller två barn, huset är inköpt och vardagen är en enda stress…Jag känner mig i alla fall inte helt nöjd. Har tappat bort den där känslan när man känner att man går på moln. Ni vet att känna sig åtråvärd…Jag saknar den känslan så otroligt, vill känna att jag är den enda i hela världen. Kanske är det saknaden av den känslan som gjort att jag börjar dra åt ett annat håll…Vårt förhållande har kantats av droger, sprit och otrohet men vi hr kämpat oss igenom detta och nu har vi barn, hus och haft ett lugnt och tryggt liv tillsammans i flera år. Vår minsting kom när det var som mest tumult helt ovetande, tro det eller ej men han förde oss bort från kaoset och förde oss på rätt bana igen. Men det jag frågar mig är om allt detta har börjat komma ikapp oss. Eller är det bara jag som saknar att känna mig älskad och åtråvärd…

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, kär, förhållande, förhållanden

This post was submitted by Mosseposse.

Jag förstör mitt egna fina underbara förhållande, för att jag är rädd att bli sårad.. Sjuka människa tänker jag, men så är det ju jag..haha Sen så är vi med varandra ändå..och umgås å ligger å pussas å skrattar… precis som att vi är ihop..men det är vi INTE..å ja vet inte om javill..å han vill inte..å va vill ja..Har en vän som ja gillar lite extra me, å han gillar mej me..fast sin tjej..å där vill jag ju verkligen inte förstöra..Hmm detta är ju knappast dagens ilands problem..men ja orkar inte överösa mina vänner med mer prat om killar..Känner mig bara ensam och förvirrad..önskar bara jag kunde känna en liten öns av hopp å lycka..men det kommer väl..det är bara denna satans jädrans stunden där imellan.

Jag behöver dig!!! Men är jag verkligen en behövande..jag är ju så jävla stark..ja e den bra flickvännen som alla tycker e störtskön..den som alla tycker e söt..den roliga den coola som alltid e party..den som även e så bra på att trösta och förstå..Står inte ut me mej själv..att ja vill vara alla till lags..Kan ja inte bara bry mej om mig själv..Jävla arg man kan bli på sig själv ibland

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, förhållanden, anonym, blogg