vill ha tröst och omtanke men när man får så måste man ge något tillbaka. Sex eller verka glad och kär.
Vill inte mer och känner mig så arg ledsen och frustrerad över min situation. Har hamnat i träsket ( utmattningsdepresion) och vet inte hur jag skall ta mig ur det. Är ju en duktig kvinna.
vill bara komma bort från allt och jag menar allt! Vad är meningen med allt. Låter som en klyscha men menar det verkligen. Vad är meningen?
Krama livet ni som kan.
Leja
Jag trodde jag skulle klara av att glida igenom de sista tonårsåren utan att någon skulle märka något. Kanske gör jag det med nöd och näppe, jag kan inte hålla inne allt. Det kommer en dag då inte ens mina lögner kan skydda mig från att leva med ett hemligt lidande. Men jag litar heller inte på att någon någonsin kommer att försöka förstå, försöka hjälpa mig, ta hand om mig, eller rent av upptäcka mig. Jag är ”doomed” så att säga. Det enda jag kan göra är att försöka hålla ut och försöka att vara glad så länge jag kan.
Jag hade en av de bästa dagarna på länge idag, min kompis och jag käkade lunch tillsammans med några i min klass, jag gav bra råd till en tjej som behöver mer vänner och jag satt i två timmar på min mammas jobb och drack varm choklad och åt en chokladboll. T.o.m. Matteprovet gick bra även fast jag inte pluggade (MVG!?!). Min dag skulle också se bra ut på em: se på lite serier, duscha, bränna ut en film och göra struvor med mamma 
Det är ju jul, och jag var faktiskt glad över att jag hittat så bra presenter i år… Men så kommer Ulf (mammas sambo) med en tidning i handen och börjar prata om ansvar som unga vuxna har i hemmet, jag vet att han bara mena väl men han sköt ändå en pil i min akilleshäl och jag klarade inte av det. Satt i en kvart kanske längre på taket av parkeringshuset bredvid. Jag grät, men ingen såg mig, ingen hjälpte mig, upptäckte mig, förstod mig…
Är det så här framtiden kommer att se ut, jag kämpar med att bara klara av en dag, alla andra pratar om ansvar, jag ljuger så att andra skall tro att jag är en av dem. Dem som jobbar, dem som pluggar, dem som… TAR ANSVAR!!! Jag är LAT, jag är LAT och det finns inget, INGET, som kan göra något åt det. Jag har försökt, jag har bett, jag har gråtit, jag har testat nya saker, jag har skaffat mig mer vänner, jag har en bra klass, jag har den bästa brorsan någonsin och ändå klagar jag, ändå bryter jag ihop, ändå orkar jag inte med dem sakerna som är självklart för andra.
Se det såhär (lite fakta): Jag har precis börjat borsta tänderna på allvar efter ÅR av problem, jag försökte ta självmord på min födelsedag, jag har inte tränat någon gång utanför skolan sen mamma tog med mig till gymmet på hennes jobb (ca: 9 mån sedan) och jag behöver det annars tar min rygg stryk (scolios). Dessutom så ser jag på film mitt i natten för att mamma har förbjudit mig att se utan sällskap, vilket leder till att jag vaknar upp 20 min innan jag måste gå hemifrån… VARJE dag!
Men jag gläds av julen, av att mamma och jag skall göra struvor idag, att all lärare tycker om mig, att det går bra i skolan, att jag har en bra klass, att jag hjälper andra hitta nya vänner, att jag kommer närmare mina egna vänner, att min brorsa kommer att få den bästa julklappen EVER, men bäst av allt är ändå att julen är här och vi har LOV! (jag är ju trots allt en tonåring och blir mycket glad när skolan är slut, dessutom ska vi få bärbara datorer till våren )
Vid jul kommer jag att vara glad,
om det slår jag vad!!!
Du trodde allt var bra, du var till och med glad. Var allt påväg att bli som vanligt, eller var det återigen en myt, yttligare ett hinder? Du går hem, trallande, leende och alldeles varm i kroppen. Varför inte ringa hon som givit dig liv?
Ett antal knappningar bort och några minuter senare sitter du hemma, på en stol, orörlig eftersom din kropp tagits över av den oändliga räddslan, räddlsan att förlora någon du älskar från djupet av ditt hjärta. Släpp det, det är ju inte första gången detta händer och förhoppningsvis slutar det lika lyckligt som de tidigare gångerna.
Men vad händer senare under kvällen? Jo, din mamma ringer och berättar att dom blir kvar.
Andas, andas, andas! Du ligger på sängen med slutna ögon och tankarna i ditt huvud snurrar likt tekopparna på Gröna Lund. Snurrningarna övergår i vibrationer, vibrationer ifrån din mobiltelefon.
Det var ett farväl, ett avsked, en kniv i hjärtat. Snälla skriker du, försvinn inte! Men ingen kan höra dig. Du är fångad i ett fängelse med väggar av ångest, panik och sorg. De fina orden du nyligen läst är ett tecken på att det ej blir ett lyckligt slut. Du skriker, gråter och slår huvudet emot den skrovliga väggen. Men ändå dyker ingen axel upp att luta sig emot redo att bli täckt av tårar.
Du är jag, jag är här, tårarna är mina och paniken är nu min bästa vän.
Jag är ensam, ingen att gråta hos. Jag är ett flicka som ännu inte har haft chansen att bli än kvinna. Jag är en vuxen 15åringn som är fast i tankarna. Jag är vuxen fast jag är barn, jag är barn fast jag är vuxen. Jag är förvirrad. Därför skrev jag, med kinder blöta av de saltaste tårar. Jag vet inte hur det är när jag vaknar imorgon, om jag har min syster kvar eller om hon är borta för alltid. Mitt liv är hennes och om hon dör flyger inte endast en själ till himlen.
Jag är rädd, orolig, ensam, förtvivlad och trött. Jag är ett ensamt barn som nu skall söka tröst bland än värld täckt av gossedjur.
And that’s it.