Anonym blogg

Nu skriver jag.

En kraftig tjej på facebook gjorde precis testet ”Hur bra är du i sängen” och fick svaret, du är KUNG i sängen, och sen den sedvanliga eftertexten med lite mer detaljer varför hon var Kung, såklart.

Detta fick mig att må illa.

En 29 årig mamma kom över till mig med sin väninna som var 2 år yngre och även hon var mamma. Vi tog några bärs o lite vin, efter ett bra tag frågade hon mig, ”varför är alla så jävla fördomsfulla och dömer mig bara för mitt utseende?” Hon var blond, ganska fin, och tatuerad, hade ett hus ute på landet med höns och potatisland etc.

Jag sa att ”Alla människor är fördomsfulla, och alla dömer alla, vi är ju trotts allt bara människor”. Nu var dom båda ganska fulla, väntade på att taxin skulle komma o ta dom ner till stan, men hon vinglade lite på stolen, och stirrade på mig, det var tyst några sekunder, hon skakade på huvudet, som att hon försökte skaka bort en obehaglig känsla eller ruset från alkoholen… sen bjöds det upp till dans.

Detta fick mig att tycka synd om henne.

För 2 nätter sedan satt jag i min soffa, kollade på film, ensam. Tror det var Matrix igen. Så började jag tänka, ”hade jag verkligen mått mycket bättre, eller vart mycket gladare om jag hade någon av mina gamla flickvänner bredvid mig nu?”

Jag gick igenom dom en efter en, det tog ett tag. Framkallade den gamla känslan jag hade haft med var o en av dem.

Mitt svar till mig själv blev ett klart nej.

Detta fick mig att inte tro på kärlek eller förhållanden.

Jag är 20år, vältränad, man, och jag är trött på människor.

Läs även andra bloggares åsikter om regn, människor

Inte min värld

Under min uppväxt

Började jag att inse

Att alla människor runt omkring mig

En efter en

Hade börjat att knäcka koden

Livets kod

De hade börjat att lära sig att spela spelet

Livets spel

Men jag kunde inte reglerna

Det kan jag fortfarande inte

För jag har inte velat veta

Allt stämde inte överens med den värld jag ville leva i

Jag hörde inte hemma i den världen

Så jag skapade min egen

Jag flydde

Bort från verkligheten

Omgivningen tvingade mig att återvända

Det var ett lidande

Men jag lyckades

Jag kan inte längre fly in i min skyddade värld

Den som så länge varit min trygga famn

Istället får jag lära mig

Att spela spelet

I den värld jag egentligen inte passar in i…

Läs även andra bloggares åsikter om dikt, dikter, världen, anonym, blogg

This post was submitted by Azeela.

Man måste vara med om motgångar för att veta hur en framgång känns..?

Det är väldigt konstigt att man kan känna sig så ensam trots att man är omringad av så mycket människor. Människor som man vet bryr sig, men ändå inte förstår. Vad gör man? Ignorerar man det eller gör man vad som helst för att försöka få dem att förstå att de är uppskattade, men att det inte hjälper ändå? Många har varit med om olyckor och kan känna igen sig när de hör min historia, men ingen av dessa i min omgivning kan det. Dem förstår inte.

Läs även andra bloggares åsikter om motgång, framgång, människor