Anonym blogg

Bara några dagar kvar tills semestern är slut och jag har inte gjort ett dugg på 4 veckor. Hur kan tiden gå så fort och ändå så långsamt? Mannen och sonen har åkt utomlands själv då jag inte ville följa med alltså självförvållat. Jag ville inte följa med samtidigt som jag ville då jag vet att det är jättejobbigt att bila för mig i 3 dagar. Jag blir jättesvullen om benen och orkar inte sitta hela dagarna i bilen. De skulle köra cirka 350 mil enkel väg! Jag har fysiska bekymmer och klarar det inte så jag stannade hemma. 2 veckor själv med hunden och dottern som flänger ut och in som en skottspole. Hon bor ömsom här, ömsom hos sin kille. Känner att jag inte alls fått ut vad jag ville av min semester, gråter för att jag skulle vilja göra en del men kan inte själv då jag inte klarar mig själv fysiskt. På måndag börjar jag jobba igen och det känns skit rent ut sagt. Jag ska dessutom genast på måndag morgon ta itu med uppgifter som jag inte gillar det minsta, introduktion av en ny arbetskamrat, inget emot honom men just att börja direkt med detta gör mig galen. Skulle bara vilja dra täcket över huvudet och ligga kvar och ….

Jag undrar när min tur ska vända här i livet. Jag hade ett fruktansvärt år förra året och har inte hunnit hämta mig från det än. Det var emotionellt traumatiserande och jag hade en lång tid med ångest och depression fast ingen såg det. Jag kände att det finns ingen som ser att man mår dåligt någonstans, inte ens på jobb om man inte säger något direkt själv. Det är säkert många som har det likadant och lider i det tysta.

Jag gick igenom en period då jag och min man blev separerade ofrivilligt i 7,5 månader och jag fick ta hand om hans företag hela den tiden utan att kunna något om det. Jag visste verkligen inte vart jag skulle vända mig och vem som kunde hjälpa mig. Jag blev fullständigt chockad när han blev inlåst p g a en dom han fått. Alla säger säkert att han förtjänade det väl! Och vad jag säger kan säkert inte få någon att förstå min åsikt. Det hela drabbar i alla fall inte bara den som blir straffad enl lagen utan i allra högsta grad de som är anhöriga. Allt förändras över en natt. Jag var så arg på allt och alla att jag dessutom fick högt blodtryck och behövde börja medicinera. Jag hade behövt skriva då fast jag hittade inte något bra forum. Vet inte om det är någon idé att dra i det i efterhand eller kan det hjälpa kanske att skriva om det? Vem vet, de säger att man mår bättre om man skriver ner sina tankar.
Säg vad du tycker!

Jag måste bara få av mig mina känslor & tankar, för jag vet inte vem jag ska prata med.okej..för ett år sen så var jag kär i en kille som jag var ihop med i en vecka. Sen gjorde vi slut, men vi fortsatte sms:a & så. Sen så i augusti när jag var på semester så skickade jag ett sms till min kompis och frågade vad hon gjorde. Och så sa hon att hon hade blivit tillsammans med mitt ex. Som jag fortfarande hade käsnlor för + att hon visste det också! jag blev så jävla ledsen och besviken. Men efter jag kom hem från min semester så började jag vara med henne ändå. Och hon pratar jämt om honom när vi är tsm & så sms:ar hon honom JÄMT! Jag blir helt jävla tokig! Och jag har sagt till henne att det inte är okej att hon sms:ar hela tiden eller att hon väljer honom före mig. Men hon fattar inte. Det kommer in i ena örat & ut genom det andra. Nu så är jag aldrig med henne. Jag är aldrig med nån på fritiden. I skolan har jag vänner att vara med. Jag känner mig så jävla ensam, sitter alltid hemma på helgerna. Jag orkar inte mer, jag är fan snart 15 år! Jag vet inte vad jag ska göra. Funderar på att gå till skolkuratorn och prata, men vet inte om jag vågar. I skolan är jag mest med killgäng i klassen.
Hur ska jag göra?