Anonym blogg

Jag har nu, efter 40 levnadsår, kommit till insikt om att det inte är fel på världen. Världen, vår jord med dess människor, det är inte dess fel att jag känner mig så här.

Så här; utanförskap, sviken, missförstådd, nedvärderad och bortglömd. På detta känner jag ständigt avundsjuka, misstänksamhet och ilska mot andra.

Vad gjorde mig till den här varelsen med den här platsen i världen? Var på den slingrande livsvägen tog jag den här taggiga stigen? Ett arv? En slump? Ett öde?

Jag tycker inte om mig själv, det speglar sig i mitt beteende mot andra.
Men hur ska jag tycka om mig själv när varje dag är en kamp att bli sedd som en människa med ett värde, när jag ständigt möter andra människors attityd som säger mig motsatsen? Jag räknas inte. Jag syns inte.

Det uttalandet kan tyckas vara en paradox då jag alltid hamnar i konfliker. Alltid gjort – sen barnsben.

Det har alltid funnits andra som förtalat och kränkt mig. Och alltid någon som trott på lögnerna.

Överallt, var jag än hamnar har jag alltid blivit utfryst och bortglömd. Fester där jag i minoritet inte blivit bjuden, luncher där jag ensamt blivit bortglömd kvar, utflykter där man säger sig glömt bort mig. Jag kunde inte se mönstret för varför det var så. I det utfrysta sällskapet fanns inga avvikande personligheter, mer än att de var snälla och försynta människor.

Jag har alltid i självförsvar hävdat att jag inte bryr mig, att dessa människor ändå inte passat mitt umgänge. Att jag väljer mitt umgänge med noggrannhet.

Men vem lurar jag om inte mig själv? Det är inga som intresserar sig för mig. Gamla vänner svarar inte på kontakt. En gång sa de sig tycka om mig. Men senare vill de inte ens veta av mig. Bara så där plötsligt. Som om det gått något rykte om en ondskefull handling jag gjort.

Jag funderar mer och mer på vad i min personlighet som gör mig till en sån oönskad människa.

Jag ser på min far, som anses vara den mest snälla person i världen. Inte han heller omgavs med vänner, eller ens hade en enda riktig vän.

Jag ser på min dotter, som sitter ensam dag efter dag. Även hon blev utesluten från gemenskapen och försatt till den grupp minoriteter som ingen verkade vilja knyta en äkta kamratskap med. Ändå får jag höra hur bra kamrat hon är på skolan.

Vad är det för fel???

Känner mig bedrövad. Att jag själv har utstått världens kränkningar har jag kunnat hantera. Men mina barn också? Att se lidandet gå i repris? Jag orkar inte det.

Nu har jag och min man flyttat som sagt. Vi har därmed också kommit närmare min fd kk. En nuvarande vän. Åtminstone ville jag ha det till en vän. Så vi har börjat umgås hemma hos honom och diskuterat både olika tjejer som vår vän dejtar och andra intressen såsom inredning och whiskey. Vi vet att vår vän inte är trogen mot någon tjej han dejtar. Detta beror på att han letar efter denna speciella NÅGON. Han menar på att han vet om att han träffat den rätta om han inte kan stå ut med tanken att hon skulle vara med någon annan.
Den kvällen gick vi sen ut på krogen och fortsatte prata. Ett annat sällskap gjorde oss sällskap och vår vän började prata med en utav tjejerna. Det verkade nästan som om han skulle få med henne hem. Det gjorde mig nästan lättad. Men så berättade hon om att hon hade en pojkvän därhemma. Där dog chansen för vår vän. Jag kunde se det i hans ansikte. Dessutom verkade tjejen mer intresserad av att prata med killen som satt bredvid mig. Vi gick därifrån och talade lite om besvikelsen. Men vår vän var ändå glad för han hade fixat en annan tjej över internet. Hon skulle komma om en liten stund. Så medan vi väntade på taxi hem så gick vår vän bort till deras bestämda mötesplats. Jag och min man skrattade lite åt det när han gått och undrade hur det skulle gå. Vi tre skulle ju ses dagen därpå för att gå och handla lite olika inredningsdetaljer. Då skulle vi få veta.

En orolig sömn tog sitt slut i morgonljuset
Det var mulet både inne och ute

Visste att det fanns några rader någonstans
som var ägnade åt mig denna dag

Visste redan vad det skulle stå
men hoppades på annat in i det sista

Det var raderna jag befarade hela natten
och luften stannade till och gick ut

Ville inte alls först träffa dig efter det
men samlade mod ändå för det var ju ändå du

För får jag inte alltid ha dig nära mig
vill jag njuta så mycket jag kan en stund

Vår möte idag är det bästa på länge
Vi hade en trevlig förmiddag och skrattade

Inte idag heller fick du någon kram
så jag hoppas det kommer några till …

Läs även andra bloggares åsikter om dikt, dikter, vän, vänner, anonym

This post was submitted by Mulna dagar.