Anonym blogg

Pappan som gav drömmar, hopp & förtvivlan till sin tonårs son!

Är en tonårs mamma som gör allt för att få ihop vardagen, men ibland går det bara inte.
Har en dotter på 19 o en pojke på 14.
Pojken har ingen vidare kontakt med sin pappa.
Hans pappa gifte om sig för några år sen och den nya yngre frun som han fick ytterligare 2 barn med led av någon sorts svartsjuka och ville inte låta far och son ha någon som helst kontakt, trots att sonen tidigare bott varannan vecka hos pappa och under senare tid varannan helg.
Pappan var dum i huvudet och accepterade detta, sa till sin 10 årige son att han inte var välkommen dit längre när de hade fått det första gemensamma barnet, trots att han var en väldigt snäll och väluppfostrad liten kille.
Pappan bytte mobilnr, mailadress och svarade inte på hemtelefonen när sonen ringde.
Min lille kille var väldigt ledsen, grät sig till sömns många nätter, pappa var ju hans idol!
Den sista tiden, innan pappan talade om att han inte kunde komma så hämtade pappan honom varannan helg som vanligt och när de väl kom ut i bilen så sa han att han tyvärr inte kunde följa med honom hem för att han skulle jobba, sa att han hade ordnat så att han kunde sova hos pappas kompis som också hade barn och att pappa skulle hämta honom dagen efter.
När dagen efter kom så hörde inte pappa av sig förrän på kvällen och sa då att tyvärr gick det inte att komma idag heller.
Pappa hämtade sonen hos kompisen på söndagkvällen och körde honom direkt hem till mig.
Han bad sonen att inte säga att han inte fått komma hem till pappa utan att han istället skulle säga att han velat sova där en natt så han kunde leka med kompisens son.
Detta hände helg efter helg och jag anade inget då sonen ibland låtsades att han varit hos pappa trots att han inte sett pappa mer än totalt 10 minuter under en helg.
Det här pågick några månader, fick jag veta i efterhand.
Så kom då dagen när pappa offentlig gjorde att han inte kunde vara hos de.
En tid med stor förtvivlan för pojken och för mig med för den delen, jag blev förtvivlad för att han var det, han älskade ju sin pappa.
Jag försökte ringa pappan för att prata med honom o upptäckte att han bytt nr, mail osv.
Jag åkte hem till honom men han vägrade öppna dörren men kom till sist ut.
Han skyllde bara på jobb osv, jag menade att Sonen åtminstone kunde träffa honom några timmar någon dag och sa att han kunde själv välja när.
Han svarade att han skulle höra av sig, vilket han inte gjorde och inte gick att få tag på heller.
Efter 2 år hör pappan av sig igen till sonen, då säger han att det var nya frun som ställt ultimatum ang sonen, men att nu skulle de skiljas så de kunde fortsätta att ha kontakt.
Sonen blev ju jätteglad så klart, men hade fått lova att inte säga något till mamma.
Sonen har mycket bra kontakt med storasyster som är 19 år och berättade detta för henne, men hon fick lova att inte berätta det för mamma.
De träffades 2-3 gånger på stan och sonen verkade gladare än någonsin.
Efter ca 1 månad hamnade sonen i depression och jag kunde inte förstå varför, det gick dåligt för honom i skolan både på lektioner och med kompisar, jag fick höra på omvägar att han varit ledsen vid flera tillfällen, trots att han var nästan som vanligt hemma, han skrattade o pratade som om inget hade hänt, men kunde också stänga in sig på rummet längre tider vissa dagar.
Sanningen kom så smånongom fram, han hade fått kontakt med sin pappa som lovat guld o gröna skogar när han skulle skilja sig men att de reparerat sitt äktenskap och att han nu igen inte kunde ha någon kontakt med sonen.
I samma veva fick jag höra att hans fru gick runt till vänner och bekanta och kallade sonen horunge.
Jag blev rasande åkte upp till de, frun såg när jag parkerade bilen och fick bråttom in o stänga altandörren.
Jag ringde o ringde på deras ytterdörr i säkert mellan 5-10 min innan de öppnade, hans pappa kom ut i trappen och stängde dörren bakom sig.
Jag skällde ut honom och frågade hur man kan göra något sådant mot ett oskyldigt barn och att jag aldrig någonsin ville höra hans fru gå runt och kalla sonen horunge, för då skulle jag minsann ta itu med henne, vräkte jag av mig i ilska.
Jag talade om för pappan att tänkte han inte se till att stanna i sonens liv för alltid så var det bäst om han försvann för alltid ur hans liv då han redan förtvivlat genomlidit separationen mellan far o son 2 gånger.
Hans pappa hade inget försvar och ville inte diskutera detta då.
Sonen var vid detta tillfälle 12 år gammal.
Sonen älskar sin syster och i perioder är han där ofta och sover över.
I somras var en sådan period.
Sonen är nu 13,5 år gammal, har inte haft kontakt med pappa sen han var 12 år gammal.
Det är sommarlov, sonen frågar om han får vara lite extra hos stora syster i sommar då han har väldigt nära till kompisarna och till havet från de.
Jag litar på storasyster och har en god kontakt med henne och vet att sonen är en väluppfostrad och lugn kille.
Just denna sommar sprudlar han av glädje, jag får tvinga hem honom emellanåt för att träffa och umgås med honom, det är mycket han skyller på, ska vara med kompisar, ska åka och bada osv.
Jag är glad för hans skull och låter honom hållas ganska mycket.
Sommarlovet närmar sig slutet, han längtar till skolan, han har alltid älskat skolan.
Första 2- 3 veckorna gick ganska smärtfritt, sen började helvetet.
De började ringa från skolan och sade att han struntade i lärarna, han var uppkäftig, hade aggressionsproblem, blev ovänner med lärarna, kastade stolar i väggen, var i slagsmål 2 gånger på 2 veckor med olika elever, andra elever var rädda för honom osv.
Jag var i konstant kontakt med skolan, kunde knappt förstå att det var min son de pratade om, min snälle söte, kramiga, kärleksfulle son som alltid visat så mycket hänsyn till alla andra och som var lugnet själv.
Vad hade hänt???
Han var ju lika lugn, go och kramig hemma som han alltid varit.
Frågorna för mig var många.
Jag åkte på flera möten till skolan, försökte få reda på vad det var som hänt med honom.
Försökte prata med honom både i skolan och hemma men han var som en sluten mussla.
Tog inte lång tid innan skolan ringde igen, än en gång hade han kastat en stol i väggen när lärarna sagt åt honom att jobba och bad de hålla käften.
Än en gång åkte jag till skolan och denna gång blev jag rasande när vi kom ut från skolan, han vägrade att prata med mig o försökte gå ifrån mig, jag tog tag i armen på honom, höjde rösten och sa: se för helvete till och stanna och berätta för mig vad som är fel!!
Då rann det över på honom, tårarna forsade ur honom och han skakade som ett asplöv, han blev den ledsna lilla killen igen.
Han berättade att i somras när han varit mycket hos stora syster så hade pappa i hemlighet varit inneboende där nästan hela sommaren för att hans äktenskap höll på att haverera igen och att de skulle skiljas.
Sonen och pappan hade umgåtts dagligen och sonen var otroligt glad.
Någon vecka innan skolorna började igen hade pappa gett sig iväg hem till sin fru, han sade till sonen att han var tvungen att sova några nätter hos de andra barnen och ta hand om de för frun skulle åka bort, sonen svalde det.
När det gått ca 3- 4 veckor efter att pappan åkt hem till frun igen, det var då helvetet började för oss, för helt plötsligt så försvann pappan igen, lovade att ringa men ringde inte, svarade inte när sonen ringde utan smsáde att han skulle ringa dagen efter vilket han inte heller gjorde.
Det var sonens förtvivlan som yttrade sig i skolan, han klarade inte längre att styra sitt temperament.
Han gick nu sen en tid tillbaka hos skolkuratorn, men det hjälpte inte.
Jag kontaktade hans pappa än en gång och skällde ut honom, jag sa att för en gångs skull fick han minsann vara med och få rätsida på sonen känslor.
Jag sa att jag skulle kontakta en familjepsykolog utanför skolan och att jag ville att han skulle följa med dit, han gick med på det.
Och för att visa sonen att mamma och pappa faktiskt kan träffas och hålla sams, så bjöd jag in pappa på frukost hemma hos oss och sonen visade stolt upp sitt rum.
Var en ganska trevlig frukost, pratade ganska ytligt med varandra förstås, men pratade om det förestående besöket hos familjepsykologen.
Alla var överens om att pappa skulle gå med sonen där på gemensamma samtal i första hand och att jag kunde vara med vid något eller några tillfällen.
Sagt o gjort, första besöket skulle jag och pappa ensamma på för att ge det hela lite bakgrund.
Pappan berättade hur illa han gjort sonen genom åren genom att vara en usel pappa, han grät och tyckte synd om sig själv och jag tänkte att det här verkar ju lovande att han berättade så pass ärligt.
Han svor för psykologen att han skulle göra allt i sin makt för att sonen skulle må bra igen.
Han följde med sonen nästa gång och de pratade en del om det som hänt.
Nästa gång det var dax för ett samtal var ett par veckor senare, de möttes utanför och gick upp tillsammans.
Väl där uppe så sade pappan att han inte kunde stanna för att lasarettet ringt på morgonen och sagt att de hade fått ett återbud så de kunde ta emot pappan på förmiddagen och utföra en koloskopi då han hade problem med magen.
Jag som har en tarmsjukdom har genomfört flera koloskopi och vet att man måste både fasta och laxera ett par dagar innan en sådan kan genomföras.
Jag förstod med en gång att han ljög, men valde att inte berätta det för sonen för att han skulle bli så besviken.
Jag bad pappan att boka en ny tid och han sa att det skulle han.
De fick en ny tid, men än en gång så backade pappan 1 timme innan och sade att han var sjuk, men lovade att boka en ny tid så fort som möjligt.
Jag påminde honom flera gånger men inget hände.
En dag när jag var på väg till jobb, så ringde de från skolan och sade att sonen stod på skolans tak.
Han stod och skrek att han skulle hoppa för att han inte ville leva längre och ingen lärare lyckades få ner honom.
Jag ringde sonen på mobilen och frågade vad han höll på med, svaret jag fick var att han bara klättrat upp på skolans tak för att hämta en tennisboll.
Jag talade om för honom att jag visste att det inte var sant, jag bad honom gå ner därifrån och att jag skulle komma dit.
Jag ringde hans pappa i panik, förklarade vad som hänt och bad honom åka ner där så att jag hann få in en ersättare på jobb, jag fick svaret att han kunde inte åka någonstans för han hade de små barnen hemma.
En lärare ringde upp mig så fort jag lagt på med hans pappa, de bad mig vänta lite att komma in för de ville gärna prata lite med sonen innan jag kom.
Jag ringde pappan igen och frågade om jag kunde släppa av sonen hos honom en kort stund tills jag hade fått en ersättare till jobbet.
Då sade han att det inte gick för frun var hemma och han var inte välkommen dit.
Jag blev så fruktansvärt arg när jag lagt på luren.
Varför i helvete kunde inte hon passa de små barnen så pappan kunde åka till sin förtvivlade son?
Nej, för det var än en gång en undanflykt för att slippa ta ansvar.
Vi kämpar på så gott vi kan, jag försöker ge honom stöd, uppmuntran, tillrättavisningar och kärlek, men vår vardag kantas av snatterier, våld, slagsmål och hot i skolan, möten på skolan, socialen, polisen, psykologen osv.
Orkar knappt ta mig ur sängen för att jobba och ta allt annat ansvar.
Hur länge orkar man egentligen?
All min energi har runnit av mig, vet inte vad jag ska ta mig till längre, är bara så fruktansvärt ledsen och orolig, känner att jag inte räcker till.

PIX-DZZE4Y.jpg (8 KB)

PIX-DZZE4Y.jpg (8 KB)

This post was submitted by utanhopp.

(Inga röster än)

 Loading ...

Etiketter: drömmar, förtvivlan, hopp, mamma, pappa, sommarlov